Euro Peter Wolodarski pekar mot den ekonomiska krisen i Frankrike och menar att Sverige borde återgå till åtstramning för att undvika samma öde. Men Frankrikes kris beror inte på att de har spenderat för mycket, utan på att de har gett upp sin monetära suveränitet, skriver Erik Arnell.
I Dagens Nyheter (11/10) uppmanar Peter Wolodarski Sverige att återgå till åtstramning för att vi ska slippa uppleva den franska mardrömmen. Han beskriver ett skräckscenario där en växande statsskuld leder till att marknaden straffar landet med skenande räntor, vilket tränger undan välfärd och investeringar. Den som börjar slarva med statsfinanserna upptäcker fort att friheten försvinner i samma takt som räntorna stiger, skriver han och hyllar 90-talets svenska svångremspolitik.
Dagens Nyheter och Wolodarski är inte ensamma i sin statsfinansiella analys av Frankrike: namnkunniga ekonomer som Olivier Blanchard varnar för att den vidlyftiga finanspolitiken har kommit ikapp Frankrike och att smärtsamma åtstramningar är den enda vägen framåt. Ekonomipristagaren Paul Krugman menar att landet är inne på en finanspolitiskt ohållbar kurs och kan vara för stort för att räddas.
Den utbredda underskottsfobin och ränteångesten bottnar i den ekonomiska mittfårans vanföreställning att valutautgivaren måste låna sin egen valuta av den privata sektorn, och att marknaden därmed dikterar villkoren. Verkligheten är den omvända. Det hörs på ordet: en valutautgivare lånar inte sin egen valuta, den ger ut den. Det är marknaden som får den valuta den behöver från valutautgivaren för att kunna betala skatt och köpa statspapper.
Det monetära systemet
Den etablerade modellen säger att marknaden tvingar upp räntan när statsskulden växer. Den objektiva operationella mekaniken bevisar motsatsen. När en valutautgivare under en period spenderar mer än den beskattar (ett underskott), skapas ett överskott av centralbankspengar i banksystemet. Om utgivaren inte gör något åt detta, pressar bankernas interna konkurrens mekaniskt ner interbankräntan till noll. Noll är fiatvalutans neutrala och opåverkade baslinje.
För att räntan överhuvudtaget ska bli positiv måste utgivaren aktivt gripa in. Det gör den antingen genom att betala ränta direkt på centralbankspengarna, eller genom att erbjuda räntebärande statspapper, vilket funktionellt sett bara är tidsbundna sparkonton. Genom att frivilligt välja att sälja dessa papper via auktion låter staten marknaden bestämma räntan på olika löptider. Räntan på statsskulden är alltså inget marknadsstraff för oansvarig politik. Det är ett administrativt monopolpris som staten har valt att delegera.
Så långt brukar de intellektuellt ärliga kunna övertygas, eftersom det bara är en objektiv beskrivning: så fungerar det monetära systemet – även i Sverige. Men här brukar den oundvikliga invändningen komma: Om svenska staten tar tillbaka kontrollen, slutar betala ränta på reserver och statspapper och låter räntan falla till noll, kommer inte kronan att kollapsa? Om vi har lägre ränta än omvärlden och marknaden tappar förtroendet, går vi inte under då? Vi, som en liten öppen ekonomi, måste agera som om staten lånar sin valuta, annars blir vi straffade på valutamarknaden – det är ju det som gör att modellerna ser ut som de gör.
Men även här vänder ortodoxin upp och ner på verkligheten. En positiv styrränta är inte ett försvar av valutan, det är en institutionaliserad devalvering. Att staten garanterar en nominellt riskfri avkastning är att öppet programmera valutan till att vara mindre värd i framtiden. Marknaden diskonterar denna interna devalvering, vilket fundamentalt försvagar valutan externt.
Försvagar växelkursen
Dessutom riskerar räntevapnet att skapa sin egen valutakris via den fiskala kanalen. När staten betalar höga räntor på en existerande statsskuld, pumpar den ut miljarder i ny valuta till inhemska och utländska kapitalägare helt utan motprestation. Om mottagarna av dessa ränteinkomster inte vill öka sitt sparande i svenska kronor, säljer de dem omedelbart på valutamarknaden. Detta konstanta säljtryck, finansierat av staten själv, försvagar såklart växelkursen.
Det stämmer visserligen att en räntedifferens mot omvärlden leder till spekulativa flöden som absolut kan pressa växelkursen. Finansaktörer säljer kronor för att jaga kortsiktiga räntegap i andra valutor eller spekulerar mot svensk ekonomi – ett bet på att andra länder kommer att prestera relativt bättre. Men finansiell spekulation kan aldrig på egen hand leda till en faktisk valutakollaps.
Här gör ortodoxin ytterligare ett fundamentalt misstag: man förväxlar växelkursen med valutans värde. Man tror att eftersom valutan inte är backad av något realt, så är den backad av valutamarknadens förtroende för statsfinanserna. Och oavsett om marknaden har rätt att ha lågt förtroende eller inte, antas det vara den som avgör valutans värde. Vi måste alltså lyda marknaden.
I verkligheten är växelkursen bara ett relativpris mellan två fiatvalutor på en finansiell marknad. Valutans faktiska, inhemska värde bestäms uteslutande av den monopolistiska valutautgivarens egna utbytesvillkor (terms of exchange) – det vill säga vad staten och dess agenter betalar för att köpa resurser från den reala ekonomin. Det är detta som är källan till prisnivån. Den fundamentala efterfrågan på valutan utgörs av det orubbliga faktum att alla som verkar i Sverige måste skaffa fram tiotals miljarder kronor varje månad för att betala skatt. Detta skapar ett strukturellt köptryck som ingen valutaspekulation kan utplåna. Det enda förtroende som egentligen betyder något är förtroendet för att staten kan driva in skatter.
Underskott får konsekvenser
Om finansmarknaden faktiskt hyser ett lågt förtroende för svensk ekonomi, så vinner vi dessutom inte tillbaka det genom att dela ut räntebidrag till finanssektorn eller genom att strypa efterfrågan. Ett land som använder sin finanspolitik för att upprätthålla full sysselsättning, bygga infrastruktur i världsklass och säkra en välutbildad och frisk befolkning blir en högst attraktiv plats för reala investeringar. Denna realekonomiska styrka utgör i sig en kraftig, fundamentalt stärkande kanal för valutan.
Och även om spekulation leder till en långvarigt svagare krona, gör inte en svagare krona Sverige realt fattigare som nation. Det reala bytesförhållandet förblir detsamma: en Scania byts mot samma antal Teslor oavsett växelkurs. Följderna är omfördelningsmässiga och går därmed att korrigera för via finanspolitiken.
Alternativet, det som Wolodarski förespråkar – permanent åtstramning – är oändligt mycket mer destruktivt. När vi håller nere underskott och statsskuld i syfte att underkasta oss en självskapad marknadsdisciplin, väljer vi permanent massarbetslöshet, underinvesteringar i infrastruktur, en förfallande välfärd och ökad privat och destabiliserande skuldsättning. Vi tvingar dessutom fram ökad nettoexport, vilket i reala termer betyder att vi skickar iväg allt mer av vårt arbete och våra naturtillgångar utomlands utan att få motsvarande i utbyte. En faktisk, real förlust för landet.
Befria oss från ränteångest
Med utgångspunkten i en modell som beskriver systemet rätt skulle inte Wolodarski peka på Frankrike som ett skräckexempel på hur det går om man låter statsskulden öka för mycket. Han skulle skriva att situationen är ett skräckexempel som med all önskvärd tydlighet visar att Sverige ska hålla sig långt borta från euron. Det är lärdomen.
Frankrikes kris beror inte på att de har spenderat för mycket, utan på att de har gett upp sin monetära suveränitet. Även om den franska centralbanken ger ut euro, har landet underkastat sig ett system där den Europeiska centralbanken, ECB, i slutändan kan stänga kranen. De är bundna av ett överstatligt juridiskt ramverk som tvingar dem att förlita sig på finansmarknadens godkännande och som förbjuder dem att förse sin egen ekonomi med den valuta som krävs för fullt kapacitetsutnyttjande – till och med vad som krävs för att få igång tillväxten och få ner arbetslösheten.
I stället för att låta felanalyser av den franska situationen lura oss till att ge upp ännu mer av Sveriges potential är det dags att befria oss från ränteångesten. Vi måste sluta balansera den finansiella budgeten och i stället balansera den reala ekonomin och följaktligen sträva efter full sysselsättning.
Den frihet som Wolodarski är rädd att förlora, och vår möjlighet att finansiera välfärd och infrastruktur, tas inte ifrån oss av marknaden. Den överges frivilligt av politiker, informerade av nationalekonomer, som inte förstår sitt eget monetära system. Det måste upphöra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
