Krönika Om vad som krävs för att nå toppen av tidens våg.
I december 1992 gav regeringen Bildt i uppdrag åt Assar Lindbeck att leda en expertkommission, med den formella titeln Ekonomikommissionen, med uppdraget att utifrån problemen i svensk ekonomi analysera och föreslå riktlinjer för den ekonomiska politikens utformning.
I mars påföljande år presenterade Lindbeckkommissionen sitt betänkande: Nya villkor för ekonomi och politik (SOU 1993:16).
Det var en mycket genomtänkt rapport författad i rekordfart av några av Sveriges allra skarpaste samhällsvetare. Många av de 113 förslagen har därefter genomförts i någon form, men dess allra viktigaste bidrag till den svenska offentligheten har varit de allmänna synsätt som ramade in arbetet och som därefter i betydande grad har definierat politikens förutsättningar och det politiskt tänkbara.
Starka särintressen
Det kanske mest fundamentala synsättet som har präglat vår föreställning om världen är uppdelningen mellan särintresse och allmänintresse.
Kommissionens utgångspunkt var att en viktig förklaring till den svenska krisen var att alldeles för starka särintressen – kanske framför allt de fackliga organisationerna och Hyresgästföreningen – har drivit Sverige i en tillväxthämmande riktning som därefter har cementerats och lagt grunden till landets strukturella kris. Allmänintresset sades inte längre representeras av riksdagen och staten, som just styrdes av starka särintressen.
Lindbeckkommissionens arbete handlade därför om att återupprätta allmänintressets ställning i svensk politik. Det säger något att en grupp experter, främst befolkad av ekonomer, anser sig kunna kliva in i rollen som uttolkare av allmänintresset och med stöd av detta föreslå reformer som har långtgående moraliska konsekvenser. Det är inget jag personligen skulle känna mig bekväm med.
Vilka samhällsvetenskapliga experter anser du med gott självförtroende kan göra anspråk på att representera ett samhälles allmänintresse? På vilka grunder?
Den dominerande ekonomiska teorin
Till kommissionens försvar går det att hävda att denna självbild var ett tecken i tiden. Till exempel var det en tid då det marknadstillvända ”Washington consensus”, i dess mest naiva form, styrde inriktningen på IMF:s och Världsbankens syn och krav på de utvecklingsländer som behövde ekonomiskt stöd.
Det var också en tid då OECD:s arbetsmarknadsrekommendationer endast handlade om att avreglera och flexibilisera – att alla regleringar är ekonomiskt ineffektiva och att de därför bör slopas. Enda sättet att skapa fler arbeten var att försämra arbetets villkor.
Den här starka tron på att exakt veta hur världen fungerar, och att inte tveka om reformernas moraliska nödvändighet, hämtade mycket av sitt intellektuella stöd i den dominerande ekonomiska teorin.
Det var en teori som baserades på några – inte sällan felaktiga – antaganden som under vissa förutsättningar leder oss till en samhällsekonomiskt effektiv och moraliskt önskvärd jämvikt. Politiska reformer blir med det här synsättet att använda en uppsättning verktyg för att kalibrera samhällsmaskinen på ett optimalt sätt. Drar vi i spak A, händer B. Drar vi i spak C, händer D. Drar vi i rätt spakar, gör vi det moraliskt riktiga och det ekonomiskt effektiva.
Världen fungerar inte så
I dag är det betydligt färre som tror att världen fungerar på det här sättet, även om en del pojkrumsliberaler av ideologiska skäl många gånger har svårt att inse faktum.
Den teoretiska mångfalden har ökat, inte minst eftersom de senaste decenniernas empiriskt inriktade forskning med all önskvärd tydlighet visar att världen många gånger inte fungerar som 90-talsteorin gör gällande. Diskussionen om vad samhället bör sträva mot har fördjupats. Att basera allmänintresset på någon genomsnittsutveckling för medelinkomsttagaren har visat sig dölja mer än vad det belyser.
De spakar som vi, enligt Lindbeckkommissionen, skulle dra i i början av 90-talet hade just den här självklara och förnuftsbaserade karaktären. Allmänintresset, och ett återupprättat samhällskontrakt, krävde således att vi bland annat flexibiliserar arbetsmarknaden och decentraliserar lönebildningen. De korporativa Sverige skulle avvecklas. Arbetsrätten och konfliktreglerna slopas och riksdagen skulle lagstifta om sänkta lägstalöner med 25 procent.
Den solidariska lönepolitiken skulle slopas eftersom den har skadat Sveriges förnyelseförmåga.
Sänkta skatter
”Skattetrycket” – det vill säga skatternas andel av BNP – skulle pressas tillbaka ordentligt. Eftersom offentlig sektor hämmar tillväxten skulle all offentlig verksamhet, förutom myndighetsutövningen, konkurrensutsättas. Socialförsäkringarnas generositet skulle minska och tidsbegränsas. Ersättningsnivåerna endast ligga något över socialbidragsnormen för att därmed driva fram privata lösningar.
De problem som jämlikheten hade skapat måste elimineras. Hyresregleringen skulle avskaffas, lärartätheten minska och obligatoriska folkomröstningar införas på kommunal nivå när förslag om höjda skatter ligger på bordet. Principerna bakom dagens marknadsskola, inklusive den fria etableringsrätten, slogs fast i positiva ordalag.
Anmärkningsvärd ensidighet
Men om vi ska läsa historien framlänges, då går det inte att blunda för att den här anmärkningsvärda ensidigheten även hämtade sin kraft ur den djupa ekonomiska och budgetrelaterade kris som landet befann sig i. Lägg till detta den svaga ekonomiska utvecklingen under närmast föregående decennier, med låg absolut och relativ produktivitetstillväxt och sammanlagda devalveringar om 35–40 procent.
Med detta sagt, i dag vet vi att den här politiska ensidigheten inte har varit så framgångsrik som då togs för givet. Offentlig verksamhet är inte per definition mindre effektiv än privat. Jämlikhet bidrar till tillväxt, snarare än tvärtom. Arbetslöshetsproblemet har inte lösts, trots fattiggörande välfärdsystem. Segregationen har ökat i skolan, trots Lindbeckkommissionens tro på marknadiseringens motsatta effekt.
Den kraftigt sänkta skattekvoten har inte gynnat tillväxten, men har däremot urholkat offentlig verksamhet och bidragit till ökad fattigdom. Styrningen av offentlig sektor har skapat byråkrati, stress och professionernas avprofessionalisering. Samhällets och välfärdens tillbakagång – ibland uttryckt som ”austerity” – har i Västeuropa bidragit till högerpopulismens framväxt.
Och så vidare …
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
