debatt En ny rapport visar att Marocko bedriver omfattande övervakning av aktivister från Västsahara. Men övervakningsstaten sträcker sig längre än så. EU måste fråga sig vad man stödjer genom ett omfattande samarbete kring säkerhet och migration med Marocko, skriver Mohamed El Baikam.
I april 2021 berättade jag för The Guardian att sahrawiska aktivisters telefoner och internetuppkopplingar hackades. Då kunde vi beskriva vad som hände med oss. Men vi kunde inte se maskineriet bakom det.
Fem år senare ger Amnesty Internationals nya granskning, ”We Start With the Verdict”: Inside Morocco’s Surveillance Machine. Amnesty beskriver ett övervakningsekosystem som omfattar spionprogram, fysisk övervakning, platslokalisering, informatörer, rättsliga påtryckningar och smutskastningskampanjer.
Organisationen ägnar en särskild fallstudie åt sahrawiska aktivister och uppger att en tidigare medlem av Marockos inhemska underrättelsetjänst, identifierad som ”Safir”, beskrev sahrawier och rifianer som prioriterade underrättelsemål — även utanför Marocko. Amnesty säger sig oberoende ha verifierat hans identitet, anställning och centrala delar av hans vittnesmål.
Rapporten innehåller också kriminaltekniska bevis kopplade till spionprogrammet Pegasus och dokumenterar fall med anknytning till sahrawisk aktivism som nått europeiskt territorium.
De personer Amnesty har granskat är bara toppen av isberget. Det rör sig om dokumenterade fall: människor som forskare kunnat intervjua, enheter som kunnat undersökas eller målpersoner där annan bevisning funnits tillgänglig.
Den nedkylande effekten
När en säkerhetstjänst vet vem en aktivist talar med, vart personen reser och vad som finns i telefonen kan information bli makt.
Amnesty dokumenterar fall där privat information som samlats in genom övervakning senare har dykt upp i medier och i samordnade smutskastningskampanjer mot människorättsförsvarare.
Organisationen är försiktig: den har inte självständigt kunnat fastställa källan till varje privat uppgift som publicerats. Men den uppger att karaktären på vissa av uppgifterna väcker allvarliga frågor om huruvida information som hämtats från övervakning kan ha nått medieaktörer.
För sahrawier väcker detta en uppenbar fråga: Hur tar sig privat information om aktivister från deras liv och deras enheter ut i offentligheten?
Den frågan förtjänar en oberoende kriminalteknisk utredning.
Men Amnestys rapport borde också föranleda en annan granskning — i Washington och i Europas huvudstäder. I årtionden har västerländska regeringar byggt nära säkerhetsrelationer med Marocko kring terrorismbekämpning, underrättelsesamarbete, migration och regional stabilitet.
Frågan är inte om dessa relationer bör existera. Frågan är om väst tillräckligt noggrant har granskat vad som händer med säkerhetskapaciteter när de väl befinner sig i händerna på partnerländer.
Amnesty fastslår inte att alla säkerhetskapaciteter som Marocko fått genom västerländskt samarbete har använts mot sahrawier. Bevisningen stöder inte en så långtgående slutsats.
Den motiverar däremot svårare frågor.
Vilka skyddsmekanismer följde med säkerhetssamarbetet? Vem övervakade hur kapaciteterna slutligen användes? Vad händer när verktyg som utvecklats eller införskaffats i en miljö präglad av terrorismbekämpning riktas mot fredlig människorättsaktivism?
Det är gränsen mellan säkerhet och förtryck.
Kampen om Västsahara
Motsägelsen är särskilt tydlig eftersom sahrawisk människorättsaktivism ofta har byggt på fredliga metoder: demonstrationer, dokumentation, journalistik och kontakt med internationella institutioner.
Amnesty rapporterar om inskränkningar av yttrande- och mötesfriheten i frågor som rör sahrawiska rättigheter, tillsammans med uppgifter om godtyckliga gripanden, långvarig övervakning, restriktioner som drabbar familjer och upplösning av fredliga demonstrationer.
I juni 2021 avvisade Europaparlamentet uttryckligen Marockos användning av gränskontroll och migration — särskilt med koppling till ensamkommande minderåriga — som ett politiskt påtryckningsmedel mot Spanien.
Samtidigt betonade samma resolution det långvariga förhållandet och samarbetet mellan Europeiska unionen och Marocko inom terrorismbekämpning, migration och handel.
Denna motsägelse borde spela roll för européer.
När demokratiska regeringar gör en annan stat närmast oumbärlig för att bekämpa terrorism, kontrollera migration eller tillhandahålla underrättelser, ger de den inte bara resurser. De ger den också politiskt inflytande.
Med tiden kan rädslan för att förlora detta samarbete göra det svårare att granska partnern kritiskt.
Fråga på FN:s dagordning
Västsahara står fortfarande på FN:s dagordning och är knutet till en flera decennier lång internationell process om territoriets politiska framtid. Det borde ha betydelse för en Europeisk union som regelbundet hänvisar till en regelbaserad internationell ordning.
I nästan ett halvt sekel har generationer av sahrawier levt med restriktioner och dokumenterade övergrepp kopplade till politiska yttranden om Västsaharas framtid.
Barn har vuxit upp till vuxna samtidigt som de har sett vad som kan hända när någon uttrycker sin åsikt offentligt: övervakning, fängslande, smutskastningskampanjer, påtryckningar och rädsla.
Efter alla dessa år är det sahrawierna ber om inte komplicerat. Vi ber om något grundläggande:
Behandla sahrawiern som en fri människa — kapabel att tänka, välja och uttrycka en åsikt om framtiden för det land som han eller hon kallar sitt hem, utan rädsla.
Skriv inte svaret åt dem.
Låt dem tala.
Om en politisk lösning verkligen är rättvis — varför skulle den då frukta rösten från den människa som måste leva under den?
Mohamed El Baikam, människorättsaktivist för västsaharierna och skribent baserad i Bryssel
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
