Marknadsskolan är byskolans död

Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.

Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det.

Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”.

En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han.

Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter.

Så skapas vinsterna

Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar.

Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten.

Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre.

När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen.

Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död.

Siffror på sveket

I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor.

I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar.

Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket.

Lisa Pelling