Folkbildningens starkaste argument ligger framför oss

Krönika I en framtid där AI förändrar arbetets plats i våra liv kan folkhögskolan visa sig vara en institution vi behöver mer, inte mindre.

I somras publicerade ABF:s ordförande Tomas Eneroth och ett 30-tal debattörer ett upprop i Aftonbladet, där de försvarade folkbildningen som demokratins immunförsvar. De har rätt. När människor får färre platser att mötas, organisera sig och bilda sig tillsammans blir demokratin svagare.

Men de argumenterar utifrån det samhälle vi riskerar att förlora. Folkbildningens kanske starkaste existensberättigande kan i själva verket ligga i det samhälle vi håller på att skapa.

För att se det behöver vi för ett ögonblick lämna statsbidragen, Tidöavtalet och demokratins tillbakagång och rikta blicken mot en helt annan diskussion: artificiell intelligens.

Annan fråga återstår

Filosofen Nick Bostrom ställer i boken Deep Utopia frågan vad som händer om den tekniska utvecklingen faktiskt lyckas. Inte om AI tar makten eller utplånar mänskligheten, utan om den blir så kapabel att den kan utföra allt fler av de uppgifter som i dag kräver människor.

Att arbetet förändras är ingen naturkraft: tekniken införs av någon, och vinsterna tillfaller någon. Hur de fördelas blir en stor politisk fråga. Men även om vi löser den återstår en annan.

Under lång tid har arbetet burit en stor del av våra liv. Det ger försörjning, men också identitet, status, sammanhang och känslan av att behövas. Vårt utbildningssystem är i hög grad byggt kring samma idé: vi utbildar oss för att kunna göra nytta – på arbetsmarknaden, i ekonomin och i samhället.

När AI nu blir bättre på att skriva, analysera, programmera, diagnostisera och lösa allt fler kognitiva uppgifter är det vanligaste svaret att utbildningen måste anpassas till framtidens arbetsmarknad. Det är rimligt, men det skjuter också den större frågan framför oss.

Vad händer om människans konkurrensfördel inte längre är att hon kan producera sådant som maskinen inte kan? Vad bygger vi då våra liv kring?

Början till ett svar finns redan på svenska folkhögskolor.

Räknas utan att leda vidare

När folkhögskolan fungerar som bäst pågår där något som är svårt att fånga i termer av utbildningsresultat. Människor läser, samtalar, skapar musik och konst, organiserar projekt, prövar tankar, lagar mat, arbetar med händerna, lär känna andra och ibland sig själva.

Skillnaden är inte alltid vad som görs – mycket av det pågår också i högre utbildning. Skillnaden är att det inte behöver leda vidare för att räknas. Visst finns där också målet att komma vidare till arbete eller högre studier. För många deltagare är det avgörande. Men det är långt ifrån hela berättelsen.

Folkhögskolan bär på en annan och i dag nästan radikal idé om utbildning: människan behöver inte bara bli användbar. Hon behöver få bli till.

Det går knappast att mäta i produktivitet, men kanske är det just den sortens bildning som kommer att bli viktigare. Om AI på allvar förändrar arbetslivet kommer problemet inte bara vara hur människor ska försörja sig. På försörjningsproblemet går det åtminstone i teorin att föreställa sig politiska lösningar.

Den svårare frågan kan bli vad vi ska göra med våra dagar. Vad gör vi med friheten när vi inte längre behöver ägna lika mycket av livet åt att producera? Var finner vi gemenskap när arbetsplatsen betyder mindre? Vad är värt att lära sig om kunskapen inte måste löna sig?

En fördelningsfråga

Det är frågor som ekonomin är ganska dålig på att besvara, men som folkbildningen har arbetat med länge. Inte genom att erbjuda en färdig livsfilosofi, utan genom att skapa platser där människor tillsammans kan göra sådant vars värde inte alltid går att räkna hem: lära sig, skapa, reflektera, samtala, organisera sig, fördjupa ett intresse och ingå i en gemenskap.

Den friheten kommer förstås inte att fördelas jämnt. Vissa kan få allt större delar av sitt arbete utförda av maskiner, medan andra fortfarande städar, vårdar, bygger och bär. Frihet från arbete är inte samma sak som frihet från slit.

Just därför är tillgången till bildning också en fördelningsfråga. Folkbildningen växte fram ur idén att bildning inte skulle vara förbehållen ett fåtal. Den uppgiften försvinner inte.

Det betyder förstås inte att svensk folkbildning är någon postindustriell utopi. Folkhögskolor och studieförbund kan vara tröga institutioner precis som alla andra, och gemenskap uppstår inte bara för att människor placeras i samma rum. Men formerna finns där och kan visa sig mer framtidsorienterade än vi anar.

Därför finns också något märkligt i samtidens krav på att folkbildningen ständigt ska bevisa sin nytta. Hur många kommer i arbete? Hur många går vidare till studier? Vilka mätbara effekter uppstår?

Vilken människosyn?

Självklart ska offentliga pengar följas upp. Men vi bör vara försiktiga med vilken människosyn som smyger sig in i själva frågan. För vi kan vara på väg mot ett samhälle där ekonomisk användbarhet blir en allt sämre grund för människors identitet och känsla av mening. Och just då pressar vi en av de institutioner som fortfarande bär på en bredare idé om bildning att legitimera sig genom nytta.

Industrisamhället organiserade stora delar av livet kring arbetet. Välfärdsstaten byggde institutioner för utbildning, vård och trygghet. Ett samhälle där tekniken gör allt mer av det produktiva arbetet åt oss kan behöva något annat också: institutioner för bildning, gemenskap och skapande. Där skulle folkhögskolan kunna vara en framtidsverkstad.

Vi kanske inte bara monterar ned en institution från det förflutna. Vi kan vara på väg att montera ned en institution som vi ännu inte har förstått att vi kommer att behöva mer än någonsin.

Johan Lindahl, strategisk rådgivare och blivande folkhögskollärare