Ulrika Eriksson

debatt Samhället kräver att vi arbetar längre för att få en bra pension, men samtidigt upplever många att man väljs bort av arbetsgivare när man passerat 50. Varför accepterar vi att det ser ut så här? undrar Ulrika Eriksson.

Vi behöver börja prata ärligt om elefanten i rummet.

Samhället kräver att människor arbetar längre än någonsin. Pensionsåldern höjs, arbetslivet förlängs och budskapet är tydligt: vi behöver arbeta fler år.

Samtidigt verkar vi förvånansvärt bekväma med att många upplever sig bli mindre attraktiva på arbetsmarknaden redan när de passerar 50.

Hur går det egentligen ihop?

Ingen arbetsgivare skriver att du är för gammal. Ingen rekryterare säger det under en intervju. Ändå verkar samma känsla återkomma hos allt fler människor när de passerar 50-strecket.

Någonting har förändrats.

Ansökningar skickas, svar uteblir och intervjuerna blir färre. Människor som under årtionden byggt upp erfarenhet, kompetens och yrkeskunnande börjar plötsligt undra om just deras erfarenhet har blivit ett problem.

Och kanske är det just det som borde oroa oss.

För samtidigt som arbetsgivare talar om vikten av erfarenhet, kompetens och självständighet upplever många erfarna kandidater att de har allt svårare att ens få möjlighet att visa vad de kan.

Vi hör ständigt att det råder kompetensbrist. Företag skriker efter erfaren personal. Erfarenhet beskrivs som en bristvara.

Samtidigt vittnar många människor med 20, 30 eller 40 års arbetslivserfarenhet om att de inte ens blir kallade till intervju.

Om båda dessa saker är sanna samtidigt har vi ett problem som är större än enskilda rekryteringar.

Arbetssökande gör sig yngre i sitt CV

Kanske säger det också något om dagens arbetsmarknad att många arbetssökande aktivt försöker göra sig själva yngre på papperet. Personnumret tas bort från vårt CV. Examensår plockas bort. Tidiga anställningar stryks.

Människor som under årtionden byggt upp kunskap och erfarenhet känner sig ibland tvungna att tona ner just det som borde vara deras främsta tillgång.

Det är egentligen ganska märkligt.

I nästan alla andra sammanhang ses erfarenhet som något positivt. Vi vill ha erfarna läkare, erfarna hantverkare, erfarna ekonomer och erfarna chefer. Erfarenhet förknippas med kunskap, omdöme och trygghet.

Men på arbetsmarknaden verkar många uppleva att det finns en osynlig gräns där erfarenhet går från att vara en merit till att bli ett frågetecken.

Vi behöver våga ställa några obekväma frågor.

Om arbetsmarknaden verkligen skriker efter erfarenhet, varför upplever då så många människor att de inte ens kommer till en första intervju?

Om vi vill att människor ska arbeta längre, varför börjar många känna sig osynliga på arbetsmarknaden redan tio eller femton år innan pensionen?

Och om erfarenhet är så värdefull som arbetsgivare säger, varför känner då allt fler att de måste dölja delar av sin erfarenhet för att få en chans att bli sedda?

Vi talar ofta om människors skyldighet att arbeta längre. Betydligt mer sällan talar vi om samhällets ansvar att skapa förutsättningar för att de faktiskt ska kunna göra det.

Vem ska betala för år utan arbete?

Politiker talar gärna om höjd pensionsålder. Arbetsgivare talar gärna om vikten av erfarenhet. Men alldeles för få verkar vilja diskutera vad som händer med människor som hamnar mitt emellan dessa budskap.

För konsekvenserna stannar inte vid uteblivna intervjuer.

För den som står utan arbete år efter år handlar det till slut om ekonomi, trygghet och möjligheten att bygga upp de sista arbetsåren före pensionen. Vem ska bära kostnaden när fullt arbetsföra människor med lång erfarenhet inte längre anses tillräckligt attraktiva på arbetsmarknaden?

Självklart handlar inte varje utebliven intervju om ålder.

Men det är inte heller poängen.

Poängen är att samma upplevelse återkommer hos så många människor att vi inte längre kan avfärda den som enskilda tillfälligheter.

Vi kan inte fortsätta höja pensionsåldern, tala om arbetskraftsbrist och samtidigt blunda för att många människor upplever att deras möjligheter på arbetsmarknaden minskar långt innan arbetslivet egentligen ska vara slut.

För om samhället vill att vi ska arbeta längre, varför känns det då som att arbetsmarknaden vill något annat?

Har vi verkligen råd att låta erfarenhet bli något vi säger oss vilja ha, men i praktiken allt oftare väljer bort?

 

Ulrika Eriksson, frilansskribent