En europeisk självständighetsförklaring

USA:s tillbakadragande och det nya världsläget kräver nytt EU.

Tysklands kansler Friedrich Merz dristade sig att kritisera USAs krig mot Iran. Han har tidigare gett Israel och USA sitt stöd.

Donald Trumps svarade förstås såsom han alltid gör. Hans agerande följer ett nu välkänt mönster. Så det blev ännu ett ”tjuvnyp”. I det här fallet en hämnd med en större symbolisk betydelse. USA tar hem fem tusen soldater från Tyskland.

För Europas säkerhet betyder det inte så mycket. Beslutet bekräftar emellertid Donald Trumps förhållningssätt till omvärlden och till Europa. Vi talar här om en symbol för en större förändring. USA håller på att lämna Europa åt sitt eget öde. Processen började inte med Trump, men innebörden har blivit allt mer uppenbar.

Efter terrorattacken den elfte september 2001 och Kinas ekonomiska ”mirakel” har USAs intresse förskjutits till Mellanöstern och Asien. Europa är inte i fokus för USA på samma sätt som tidigare.

Ingen omedelbar katastrof

Allt sedan andra världskriget har vi i Europa kunnat luta oss mot USA:s militära styrka, den utgjorde ett starkt skydd mot Sovjet, som redan hade införlivat stora delar av Östeuropa i sin intressesfär som styrdes av Moskvas kommunistiska marionetter.

Efter 1945 var mellan tvåhundra- och fyrahundratusen amerikanska soldater stationerade i västra Europa. Berlinmurens fall ledde till att antalet utstationerade soldater minskade. Men USA har fortfarande stora och viktiga militära baser i Tyskland och i Europa. Trumps beslut är inte någon omedelbar säkerhetspolitisk katastrof. Snarare är det vad beslutet i sin förlängning representerar som oroar, det är såväl symboliskt som reellt. USA sänder en signal till Europa att vi framgent får klara oss på egen hand.

Donald Trump har många gånger hotat att lämna NATO och kritiserade nyligen länder i Europa som inte ställt upp för USA i kriget mot Iran, som Trump startade på egen hand utan samråd med sina europeiska allierade, men förväntas i efterhand visa sig lojala. USA har redan överlämnat ansvaret för stödet till Ukraina till Europa. Vi bevittnar ett långt amerikanskt farväl till Europa.

Det är Trumps och USA:s budskap. Åtminstone för tillfället.

USA har självt axlat rollen

Allt detta skapar förstås en stor osäkerhet och oro i Europa, inte minst kopplat till vår säkerhet och militära försvarsförmåga. Europa har här lagt sig själv i träda och låtit USA ta det ekonomiska ansvaret, en roll landet i och för sig varit mer än villigt att ta. Det har också varit fördelaktigt för Europa, inte minst ekonomiskt.

På den punkten har den amerikanske presidenten, och hans föregångare som framfört samma kritik, rätt. USA har varit ett skydd mot Sovjetunionen men också en världspolis som ofta agerat på ett irrationellt sätt eller bara verkat utifrån landets egenintresse.

USA har själv valt att axla denna globala roll.

Vi befinner oss nu i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap, laddat mer faror. Men kriser innebär också möjligheter. Detta kan leda till EU blir en mer självständig aktör globalt, och samtidigt frigör sig för den amerikanska tvångströjan.

Finns mörkare sida

USA:s globala makt har alltid haft sina mörka och ljusa sidor. Europa står fortfarande i tacksamhetsskuld till USA som spelade en helt avgörande roll när nazisterna besegrades. USA:s inträde i kriget skedde i och för sig först efter Japans attack mot Pearl Harbor. Icke desto mindre var den militära insatsen betydande.

Bara i Europa miste 250 000 amerikaner livet. Den ekonomiska insatsen var enorm.

Efter kriget bidrog USA genom Marshallhjälpen till Europas återuppbyggnad. Allt detta skapade starka band över Atlanten och innebar att demokratin i stora delar av västra Europa kunde säkras och stärkas. USA och NATO har sedan dess utgjort ett skydd för västvärldens demokratier. De globala institutioner som format världsordningen etablerades i samförstånd och samtal mellan framför allt Europa och USA.

Efter kriget inrättades FN, Världsbanken, IMF, NATO, GATT, Unicef och WHO, med flera andra. För övrigt organisationer och institutioner som Trump nu försöker skjuta sönder eller dra sig tillbaka ifrån. USA tar inte bara farväl till Europa utan också till den globala världsordning och det rättssystem landet en gång var med och formade.

Med det finns en mörkare sida av den amerikanska makten. USA har inlett en rad misslyckade och missriktade krig, som i Vietnam, Irak, Mellanöstern och nu Iran. USA försvarade Apartheidregimen i Sydafrika. För att inte tala om alla interventioner i Latinamerika där kampen mot kommunismen var viktigare än försvaret för demokratin. Många europeiska länder har låtit hälsan hemmavid tiga still och lagt band på sin kritik mot USA, och ibland aktivt ställt sig på USAs sida.

Saknat Europeisk röst

Ännu 2026 har det visat sig svårt för många europeiska länder att stå upp mot uppenbara amerikanska brott mot folkrätten, förmodligen på grund av de starka historiska banden med och beroendet av USA eller för att blidka den amerikanske presidenten. Vi har saknat en tydlig europeisk röst om Gaza och Iran. I alla relationer och förhandlingar med USA har det också inte bara funnits en öppen famn utan inte sällan också en knuten näve.

Under Kalla kriget stod två supermakter emot varandra: USA och Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning 1991 fanns bara en supermakt kvar. Det vill säga USA. I dag har vi konkurrerande supermakter i en allt mer multilateral värld. Inte minst på grund av det ekonomiska miraklet i i Syd och Öst. USA, Kina och Ryssland, som har skiftande ekonomiska och militära muskler, styrs i dag av Trump, XI och Putin, som är eller agerar som envåldshärskare. Alla har ambitioner att utöka sitt territorium.

Alla är därmed ett hot mot omvärlden och sina grannar. Det hotar freden och många länders nationella oberoende. En ny era av krig tycks stå för dörren.

Europeiska unionen kommer därför att behöva agera mer på egen hand. Frågan är vad Europa vill vara och bör bli. Säkerhet och försvar är förstås en akut fråga, särskilt om NATO faller isär.

Kommer ett NATO 2.O att resa sig ur askan eller kommer EU:s försvarspolitiska samarbete behöva ta ett kvalitativt språng?

Än så länge handlar det mest om samverkan när det gäller upphandlingar och produktion av försvarsmaterial, en i och för sig viktig sida av saken. Alla europeiska länder står inför stora utmaningar. Hur ska vi att finansiera de satsningar på försvaret som många länder har förbundit sig att göra. En del lånas nu upp. Men på sikt behöver de enskilda länderna öka sitt skatteuttag om inte tryggheten och välfärdssystemet ska erodera. Försvarsförmåga formas vidare av en rad faktorer som förutsätter ett bredare samhälleligt perspektiv. Den inkluderar säkerhetspolitik, ekonomi, försvar för demokrati och mänskliga rättigheter, hållbara välfärdssystem, ett starkt civilsamhälle, förmåga att hantera konflikter, klimatanpassning och hälsa i en osäker global värld. Försvarsförmåga byggs inte bara av tanks och drönare utan också av de band som håller medborgarna och samhällena samman.

EU behöver av allt att döma behöva ta nya kvalitativa språng. Det måste ske med respekt för balansen mellan det överstatliga och nationalstaterna. EU bör inte samla så mycket makt i händerna på en president som i USA. EU har inga territoriella anspråk på omvärlden. EUs ska bruka sin mjuka makt i världen inte bygga en hård makt, förutom till sitt eget försvar. EU behöver bli en tydlig röst för demokrati och folkrätt.

Fel väg att gå

Här pågår redan strid i Europa, om vilka världen vi står för och vill verka för. Många europeiska länder inklusive Sverige lägger exempelvis om eller skär ner biståndet. Det är fel väg att gå. Det ligger i vårt intresse att utveckla relationerna till länderna i Syd och Öst, inte pressa dem in i någon av stormakternas famn. Allt detta kokar i grund och botten ner till om Europas plats i världen.

Vi befinner oss i vid ett avgörande historiskt vägskäl. Sverige gick med i EU efter 1989, den tidens stora globala skifte. Vi är medlemmar sedan 30 år. Sverige kan och bör spela en aktiv roll i den process som EU och Europa av allt att döma står inför. 1776 undertecknades den amerikanska självständighetsförklaringen. 250 år senare är det hög tid för Europas självständighetsförklaring. Europa är vårt öde. Europa är vårt ansvar.