If I had legs I’d kick you

Den Golden Globe-belönade skådespelarens prestation är den  största men långtifrån den enda behållningen med filmen. Det tycker Jon Andersson som sett ”If I had legs I’d kick you”, med svensk premiär i helgen.

Linda (Rose Byrne) lever ett minst sagt hektiskt liv. Dottern lider av någon form av ätstörning och får näring via en slang. Maken jobbar som sjökapten och är borta nästan jämt. Deras huvudsakliga interaktion består av telefonkonversationer där maken säger åt Linda hur han tycker att hon ska sköta dottern och andra saker som har med hemlivet att göra. Till råga på allt rasar taket i deras lägenhet in, vilket innebär att Linda och dottern tvingas flytta in på ett motell. 

Rolig och jobbig

Ni hör själva. I  Mary Bronsteins svarta dramakomedi ”If I had legs I’d kick you” är det mesta kaos. En hel del av det har att göra med Linda själv, som långtifrån är någon idealisk mamma. Hon vägrar att dyka upp på möten om dotterns behandling och följa läkarens råd. Dessutom lämnar hon dottern ensam på kvällarna, dricker enorma mängder vin och köper illegala droger på nätet. Samtidigt går det också att förstå henne. Även om makens råd och förmaningar ofta är vettiga är det Linda som den största delen av tiden är lämnad ensam att ta hand om dottern. Någon egentid är det inte tal om. 

”If I had legs I’d kick you” är rolig, men också väldigt jobbig att titta på. Det är som att Lindas ångest förs över från bioduken direkt till oss i salongen. Som åskådare är man också hela tiden orolig för att Linda ska göra något dumt. Pinsamhetsfaktorn är stor. 

Årets skådespelarprestation

Den allra största behållningen med filmen är Rose Byrn, som är fullkomligt lysande i rollen som Linda. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att kalla det för årets skådespelarprestation. Byrn lyckas på ett oerhört effektfullt sätt gestalta den kaotiska Linda med både värme och humor. Birollsinnehavarna är också bra. Det gäller inte minst Conan O’Brien som Lindas terapeut och ASAP Rocky som hennes granne på motellet. 

Men det är inte bara skådespelarprestationerna som sticker ut. Dialogen är knivskarp och manuset bjuder på en del oväntade vändningar. Vi bjuds också på flera lyckade filmiska grepp. Det gäller inte minst beslutet att inte visa Lindas dotter i bild, vilket gör att vi bara får se hur Linda agerar på det dottern säger och gör. Detsamma gäller Lindas make som vi under större delen av filmen inte heller får se utan bara höra i de samtal som de äkta makarna har på telefon. 

Mary Bronstein, som både regisserat och skrivit manus har gjort en mycket sevärd svart dramakomedi. Med betoning på svart. ”If I had legs I’d kick you” är en på många sätt jobbig film att titta på. Men det är värt besväret. Det är en filmupplevelse jag definitivt inte skulle vilja vara utan.

Jon Andersson