Krönika Hur är det med pliktkänslan hos landets ekonomiska elit?
De ekonomiska klyftorna i Sverige växer, samtidigt som behoven av stärkt offentlig välfärd, service och infrastruktur är stora. För att klara våra samhällsekonomiska utmaningar måste skatteintäkterna öka. Den grundläggande principen om skatt efter bärkraft måste återställas. Då måste de mest förmögna bidra mer till det gemensamma.
Sveriges rikaste procent äger hela 22 procent av den totala förmögenheten i Sverige.
Flertalet skattesänkningar och avdrag – exempelvis ISK, ränteavdrag, 3:12-regler, avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt – som huvudsakligen träffat höginkomsttagare och kapitalägare har gjort skattesystemet till ett lapptäcke, där de med makt och resurser gynnas på bekostnad av alla andra.
Grundläggande för samhällskontraktet
Faktum är att skattepolitiken de senaste decennierna förstärkt inkomstklyftorna, snarare än att bidra till att utjämna dem. I vår rapport om Skatt på kapital, skriven av Vilgot Österlund och mig, kan vi visa att inkomstutvecklingen innan skatt varit betydligt starkare för den rikaste tiondelen jämfört med den fattigaste tiondelen på grund av kapitalinkomsternas ökande betydelse i toppen av inkomstfördelningen. Utvecklingen blir ännu tydligare efter skatt eftersom kapital beskattas lägre än inkomst av tjänst.
I debatten i dag pratas det ofta om samhällskontraktet – gör din plikt, kräv din rätt. Inom stora delar av välfärden har pliktdebatten resulterat i ett antal legala skärpningar, i vissa fall försämringar i det offentliga skyddet och rent repressiva åtgärder. Men hur är det med pliktkänslan hos landets rika elit? Att betala skatt måste betraktas som den mest grundläggande delen av samhällskontraktet. Skatt är inte ett straff, det är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle.
Successivt har Sverige rört sig mot en ökad beskattning av röstsvaga grupper, medan en röststark rik elit sluppit undan. Vanliga löntagare och personer som beror av transfereringar får ta ett mycket större ansvar för välfärdens finansiering i relation till sin inkomst än de som får sina inkomster från kapital.
Skatteundandragandet bland de mest förmögna är en välkänd problematik och används (paradoxalt nog) ofta som argument mot att införa nya förmögenhetsskatter. Knappast hållbart för att säkra en fortsatt hög skattemoral bland resten av befolkningen.
En cirkelargumentation
En annan vanligt förekommande invändning mot förmögenhetsskatter är att de inte inbringar särskilt mycket pengar. Men det beror i sin tur på skatteflykt och skatteplanering, inte att det saknas inkomster att beskatta. Det blir en slags cirkelargumentation där slutsatsen måste bli att möjligheterna till skatteflykt kraftigt måste begränsas och i vissa fall kriminaliseras. Det är inte olagligt att skatteplanera idag, utan enbart omoraliskt. Men att enbart åberopa de rikas moral är uppenbart inte tillräckligt.
Tänk om vi skulle resonera på samma sätt vad gäller gängkriminalitet – eftersom det är så svårt att stävja mord, grovt våld och narkotikaförsäljning så ska vi låta det vara? Det hade alla sett som ett underkännande av det politiska systemets förmåga att lösa samhällsproblem. Detsamma gäller förstås frågan om beskattning av förmögenhet.
Sverige bör jobba aktivt för att harmonisera beskattning av kapital i EU och globalt, för att täppa till incitamenten att flytta kapital utomlands och minska risken för skadlig skattekonkurrens. Men vi kan redan idag kan gräva där vi står.
Ett av förslagen i vår rapport är därför att banker som möjliggör skatteflykt ska bötfällas, och i fall där synnerligen grov skatteflykt förekommer, riskera indraget tillstånd att bedriva bankverksamhet i Sverige. Detta var ett framgångsrikt sätt att stoppa spelverksamhet – när bankerna inte längre fick göra överföringar till spelbolagen minskade lönsamheten. Detsamma bör gälla överföringar till skatteparadis. Det har också varit framgångsrikt att stärka bankernas ansvar för att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism.
Utan bankernas hjälp saknas infrastrukturen för att begå skattefusk.
Sverige ligger lågt
Sverige ligger i dag lågt i beskattningen av tillgångar, trots att det är här förmögenhetsklyftorna vuxit mest. Endast 0,8 procent av BNP står tillgångsskatterna för, medan det i Finland är 1,5 procent, Norge 1,2 procent och Danmark 1,4 procent. Den franske ekonomen Gabriel Zucman, som föreslagit en förmögenhetsskatt på 2 procent för individer med förmögenheter över 100 miljoner euro, har visat att det går att beskatta de superrika.
I boken Miljardärsskatt (som precis getts ut på svenska av Atlas förlag) visar han på hur de rikaste kommer undan traditionell beskattning och att det framförallt beror på en otillräcklig tillgångsbeskattning – inte minst av aktier och fonder som utgör mer än hälften av de allra rikastes förmögenhet.
Vi tar oss an kapitalbeskattningen i bredare mening och föreslår bland annat en enhetlig kapitalvinstbeskattning på 30 procent (vilket berör ISK, 3:12-reglerna och reavinstskatten) en rättvis beskattning av bostäder (avtrappat ränteavdrag mot en slopad fastighetsavgift) och en skatt på 0,3 procent på nettoförmögenheter som överstiger 10 miljoner kronor. Sammantaget skulle våra förslag stärka statens finanser med 100 miljarder om året.
I en orolig omvärld måste alla bidra till vårt lands välstånd och försvar. Det politiska systemet måste visa på integritet, och stoppa glidningen mot ett skattesystem där de med störst bärkraft betalar minst.
Elinor Odeberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
