Krönika Vad bygger vi för samhälle när kameror blir synonymt med trygghet?
Vad är det för samhälle vi bygger när vi lär barn att trygghet uppstår genom övervakning? Och hur sann är tryggheten som kameror erbjuder? För samtidigt som kamerorna sätts upp prioriteras förebyggande arbete och vuxennärvaro ner.
Sedan april förra året kan bland annat skolor sätta upp övervakningskameror utan tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten (IMY). Men istället för att godkänna kamerorna i förväg ska IMY göra inspektioner.
Detta grundar sig i beslut från regeringen med ambitionen att göra processen att sätta upp kameror enklare och snabbare. Med fler kameror hoppas man kunna öka tryggheten.
När jag jobbade med skolfrågan för 10 år sedan upplevde jag frågan om kameraövervakning som kontroversiell. Det fanns de som tyckte det var rätt väg att gå. Andra var mycket kritiska. Sen dess har mycket hänt. Idag ses kameraövervakningen som en självklarhet.
En utlösande faktor var den fruktansvärda masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro förra året. Säkerheten på landets skolor hamnade högst upp på den politiska dagordningen.
Trygghet måste vara prioriterat
Ökad trygghet och studiero måste vara en prioriterad fråga. Det är elevernas arbetsplats och de måste vistas där varje dag. Det är samhällets yttersta ansvar att det är en trygg miljö.
Landets skolor har vidtagit flera åtgärder. Elever och lärare tränar på inrymning. Skolpersonal får appar installerade för varningar om pågående dödligt våld. Och det installeras övervakningskameror.
Att övervaka barn med kameror är en ingripande åtgärd. Det innebär känslig personuppgiftsbehandling. I och med att det är barn så väger integritetsintresset tungt. Det kräver i regel mycket starka skäl för kamerabevakning.
Huvudregeln är att det måste finnas verklig problematik på platsen som ska övervakas. Skolor får inte sätta upp kameror i rent förebyggande syfte. Det måste alltså ha förekommit exempelvis upprepad brottslighet. Och incidenterna måste finnas dokumenterade.
Det är inte för intet som barn ses som en särskilt skyddsvärd grupp enligt GDPR. Barn är mindre medvetna om riskerna, följderna och sina rättigheter vid behandling av personuppgifter.
Nyligen inledde IMY en granskning av en skola i Midsommarkransen i Stockholm. Granskningen gäller kameraövervakning i skolans matsal och cafeteria. Vad är skälen till att skolan väljer att sätta upp kameror där? Finns det inte andra åtgärder som kan vidtas?
Hur sann är kamerornas trygghet?
Allt detta väcker frågor om när och hur det är rimligt att övervaka barn. Det finns forskning som visar att övervakning för planerad brottslighet kan ha god förebyggande effekt. Alltså exempelvis för att få stopp på skadegörelse. Men annan problematik, som exempelvis masskjutningen på Risbergska, skulle inte hindras av kameror. Det kan möjligen hjälpa till att säkra bevis.
Trygghet bygger vi främst genom förebyggande arbete, tillit och goda normer. Skollagen är också tydlig med att det är varje skolas ansvar. En förutsättning för det är att det finns tillräckligt med personal med rätt kompetens.
Jag tvivlar inte på rektorers och skolpersonalens vilja att skapa trygghet och studiero. Jag är däremot djupt kritisk till vilka förutsättningar som regeringen och kommunerna ger dem.
Det är uppenbart att pengarna inte räcker till sådant som verkligen skulle hjälpa.
Jakob Amnér
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
