Krönika Hennes nya parti är inte socialliberalt.
Birgitta Ohlsson har länge varit en av Sveriges tydligaste röster för socialliberalism.
En röst för öppenhet, rättsstat och individens frihet – men också för ett samhälle där friheten bärs av trygghet. För det socialliberala signumet: en generell och allomfattande välfärd.
Just därför väcker hennes besked att kandidera för Centerpartiet en enkel fråga: Hur går det ihop?
En ideologisk riktning
Ohlsson säger att hon vill värna socialliberalismen. Det är välkommet. Den behövs mer än på länge. Men Centerpartiet är inte ett socialliberalt parti.
Tvärtom har partiet under lång tid drivit en politik som går i motsatt riktning.
I avgörande konflikter om välfärd och arbetsmarknad har Centerpartiet – ofta i konflikt med både liberaler och socialdemokrater – konsekvent landat i en linje där trygghetssystemen ska bli svagare, inte starkare.
De har drivit på för grundtrygghet, mot inkomstbortfallsprincipen och för en arbetsmarknad där balansen förskjuts till arbetsgivarnas fördel.
Det är inte en slump. Det är en ideologisk riktning.
Visst står Centerpartiet upp för viktiga värden.
De är tydliga i sitt motstånd mot rasism och auktoritär nationalism. De försvarar demokratiska institutioner och internationellt samarbete.
Det är bra. Men det räcker inte.
Där brister Centern
Socialliberalism handlar inte bara om vilka man tar avstånd från. Den handlar om vad man bygger. Och där brister Centerpartiet.
Birgitta Ohlssons vägval skaver.
Det går inte att kalla en politik socialliberal om den samtidigt monterar ned de trygghetssystem som gör friheten möjlig för fler än de redan starka.
Ohlsson har inte bara gjort ett partibyte. Det är också ett ideologiskt kliv.
Hon lämnar en tradition där det gemensamma har ansvar för att utjämna livschanser – till ett parti som allt oftare ser staten som ett hinder snarare än ett verktyg.
Kanske hoppas hon kunna påverka Centerpartiet inifrån.
Det är i så fall ett ambitiöst projekt. Särskilt som Centerpartiet är ett folkrörelseparti – och inte det haveri av enskilda individer som vi fått se för öppen ridå hos Liberalerna de senaste veckorna.
Två viljor möts
Men risken är större att det går åt andra hållet. Att det i stället är socialliberalismen som tunnas ut ytterligare.
Hur man än vrider och vänder på det går det inte riktigt att få ihop.
Kanske är förklaringen enklare än mina ideologiska försök att förstå: Ohlsson ville göra comeback – och Centerpartiet ville markera mot Liberalerna.
Två viljor som möts. Men utan någon gemensam riktning – mer än att vara emot Simona Mohamsson.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
