Liberalerna är numera en partiledning utan parti
Kaos är bara förnamnet. Efter partiledaren Simona Mohamssons uppgörelse med Sverigedemokraterna, stadfäst med en kram som kommer gå till den politiska historien, är det totalt inbördeskrig i Sveriges minsta riksdagsparti.
Dussintals tunga partiföreträdare meddelat att de lämnar sina platser inför höstens val.
Ledande liberaler i Stockholm, Sundsvall, Jönköping, Uppsala och en rad andra orter protesterar.
Malmöliberalernas toppnamn till riksdagen, Sara Wettergren, säger till Dagens Nyheter att:
– Simona Mohamsson och partiledningen har ljugit oss rakt upp i ansiktet.
Även Wettergren hoppas av sina uppdrag, liksom exempelvis den ekonomisk politiska talespersonen Cecilia Rönn.
Och partiets ungdomsförbund, kvinnoförbundet och studentorganisationen har sagt att de inte längre kan bedriva valkampanj för partiet.
Ungdomsförbundet kan tänka sig att lägga pengarna som skulle gått till en valkampanj på ett sommarkollo i stället.
Fritt fall
Reaktionerna är begripliga. Bara några månader efter att partiets landsmöte slagit fast att SD inte skulle få ingå i samma regering som L fattar partiledningen exakt ett sådant beslut. Ingen utanför den yttersta partieliten fick någon information om att detta var på gång.
Förhandlingarna med Jimmie Åkesson fördes i största hemlighet.
Konflikten är stenhård, och för att inte vara sämre på andra sidan säger nu alla liberalernas ministrar att de tänker avgå om Mohamsson inte återväljs när partiet har ett extra landsmöte på söndag och uppgörelsen med SD ligger fast.
Hur det går i opinionen är en sak, där får den kommande tidens opinionsmätningar visa om Mohamssons strategi varit rätt (jag tror personligen inte det).
Men organisatoriskt, som parti betraktat, är det uppenbart att Liberalerna befinner sig i fritt fall.
Redan innan detta hade partiet svårt att engagera människor runt om i landet. Steget som togs inför valet 2022 och den följande Tidöpakten hade fått luften att gå ur många aktiva.
Nu är de lokala avhoppen från partielitens linje så många att man måste börja tala om Liberalerna som en partiledning utan parti.
Inte något existensberättigande
Ytterst beror partiledningens agerande förstås på att partiet under tre års tid och med allt större marginal, legat under spärren till riksdagen. Med ett knappt halvår kvar till valet kände Mohamsson att något måste göras.
Detta något visade sig vara att man vill kasta ut de få kärnväljare partiet har kvar och i stället hoppas på stödröster från Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Konkret betyder detta att partiet erkänner för omgivningen att det inte längre har något existensberättigande. Eller hur ska man annars beskriva ett parti som uteslutande hoppas på att andra partiers väljare ska ge dem nåd?
Hela havet stormar i Liberalerna, eller ska vi kanske säga att det stormar i hela det liberala vattenglaset?
Att jämföra dagens Liberalerna med något så stort som ett hav känns trots allt ganska malplacerat.
Möjligen är det lika gåtfullt.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
