Söderholms klimathalmgubbar gör mig galen

Krönika Är journalister som skriver om klimatet på kultursidorna opålästa modernitetshatare? Det hävdade Ola Söderholm i podcasten Stormens utveckling i januari. Virve Ivarsson menar att hans argument för att klimatkrisen inte är en existentiell kris lämnar mycket övrigt att önska.

Den 15 januari i år släppte Stormens utveckling – den samhällskommenterande podcasten som drivs av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge – ett avsnitt som jag inte kunnat sluta tänka på.

Det heter ”Klimathotet mot kapitalismkritiken” och innehåller ett inlägg av Ola Söderholm som är något av det märkligaste jag hört.

Söderholm inleder inlägget med att berätta att han just läst Slavoj Žižeks nya bok ”Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv”. Där skriver Žižek att vi behöver ”ompröva den naiva framstegstro som definierat moderniteten”, och menar att första steget i det är att ”krossa illusionen om den framtid som vi nu med säkerhet vet inte kommer att inträffa – den där vi obehindrat fortsätter att leva våra liv som vanligt”.

Apropå detta säger Söderholm att han tycker det är tråkigt att Žižek sällat sig till gänget som menar att klimatkrisen är en existentiell kris. De som säger att vår överlevnad hotas på ekologiska grunder och att det är självklart att en modern livsstil som vi känner den kommer leda till ett fullkomligt sammanbrott för livsbetingelserna på jorden.

Jag kände mig otroligt trött

Söderholm säger också att han stör sig på ”att det bara kan pågå någon slags intern kulturvänsterdiskussion som är så frikopplad från den vanliga diskussionen om klimatet, som handlar om hur forskningsläget utvecklas, vad som händer med utsläppen, vad som händer med klimatomställningen, hur den konkreta politiken utformas och så vidare”. Och han tycks mena att de som uttalar sig om klimatet som ett existentiellt hot inte har läst FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter.

Han hävdar också att ”även om du är en mer orolig naturvetarexpert så är du absolut inte så alarmistisk som en kulturjournalist med feeling eller Jonathan Franzen, Gun-Britt Sundström eller Slavoj Žižek”. Och säger att ”för att kunna befinna sig i den grejen måste man nästan ha gått in för att inte försöka få en överblick alls”. Och att den grupp som tror på klimatkrisen som en existentiell kris och skriver om det på kultursidorna är ”humaniorapersoner och kulturpersoner och modernitetshatare som fått undergångsromantisk feeling kring klimatfrågan”.

Han säger att, visst, klimatförändringarna kommer leda till att vi förlorar biologisk mångfald och glaciärer och korallrev men att det inte är samma sak som att det inte kommer att gå att föda människor.

När jag hörde allt detta kände jag mig otroligt trött.

Jag är nämligen journalist och har skrivit mycket om klimatet men anledningen till att jag gjort det är att jag pratat med forskare och blivit chockad av vad de berättat för mig om forskningsläget kring klimatet.

Klimatfrågan i en akut fas

När jag till exempel sommaren 2020 intervjuade Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och Sveriges representant i FN:s klimatpanel IPCC, svarade han till exempel såhär på frågan om vad det är vi riskerar om jorden blir 1,5 eller 2 grader varmare:

”Rent konkret hotas matförsörjningen – både maten som kommer från jorden och havet – och vattenförsörjningen och den biologiska mångfalden. Uppvärmningen riskerar även att påverka infrastruktur och hälsa i och med att extremväder såsom översvämningar, torka och värmeböljor blir vanligare.

Och så kan sekundäreffekter uppstå – som att brist på mat kan skapa eller förvärra konflikter och fattigdom och att tinande permafrost leder till att mer koldioxid släpps ut i atmosfären, vilket i sin tur gör planeten ännu varmare.”

Sommaren 2021 skrev han även en debattartikel där han skrev om en annan sak som Söderholm är inne på i sin prata – nämligen att IPCC börjat se scenarierna om att jorden kommer bli 4–5 grader varmare som mindre sannolika.

Rummukainen poängterar dock att den bedömningen kommer sig av att Parisavtalet undertecknats och att den bygger på att medlemsstaterna verkligen genomför utsläppsminskningarna som de utlovat.

Och när nu USA lämnat Parisavtalet för andra gången och det globala klimatarbetet inte alls bedöms ligga i linje med vad som skulle behövas enligt Parisavtalet kan man ju verkligen fråga sig om medlemsländerna kommer att följa avtalet.

Och även om de skulle göra det så poängterar Rummukainen i sin debattartikel att även en uppvärmning på 2,5–3 procent skulle innebära stora och omfattande klimateffekter. Samt att risken för att en sådan uppvärmning gör att ekosystemen når så kallade tippningspunkter – som gör att de kollapsar och snabbt kan öka på uppvärmningen – inte kan avskrivas.

Han skrev även att klimatfrågan befinner sig i en akut fas och att mer behöver göras för att minska utsläppen och att takten behöver öka.

Vad menar Söderholm?

Så jag förstår bara inte vad Söderholm menar. Skulle de som tror att mänsklighetens överlevnad hotas på ekologiska grunder och att vi inte kan fortsätta leva som vi gör nu vara personer som inte har läst på?

För visst, det behöver verkligen inte bli så att mänskligheten utrotas av uppvärmningen och visst kan även en sådan utveckling ta lång tid. Men forskningen tycks ju tydlig om att hotet finns på riktigt och att uppvärmningen hur som helst kommer att göra livet sämre för människor på många sätt och att tidsförloppet har många osäkerhetsfaktorer.

I boken ”Jorden – vår planets historia och framtid” av Johan Rockström och Owen Gaffney – chef respektive medarbetare vid världens ledande centrum för klimat- och hållbarhetsforskning, Potsdaminstitutet – menar de till exempel att tippningspunkter redan verkar ha börjat nås. Om för många ekosystem kollapsar så riskerar det att leda till så stora koldioxidutsläpp att planetens uppvärmning blir okontrollerbar och planeten till slut obeboelig för människor.

De skriver även att ”Oändlig tillväxt på planetens bekostnad är en omöjlighet. Detta är ingen åsikt; det är ett faktum”.

Arg på de som är i uppförsbacke

När jag hör Söderholms poddprata tänker jag även på Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar vid University of Manchester och gästforskare vid Uppsala universitet. Han sade såhär när jag intervjuade honom till ett reportage om klimataktivism för Upsala Nya Tidning:

”FN:s klimatpanel IPCC:s huvudbudskap om vad som behöver göras lutar sig kraftigt på en optimistisk läsning av vetenskapen. Och jag känner flera klimatforskare som i offentligheten inte vågar vara ärliga om vad forskningen säger för att de tänker att de då kommer bli impopulära eller förlora sitt forskningsstöd eller arbete. Så klimataktivisternas krav är ofta mer i linje med vad klimatforskningen säger behövs.”

Det förvånar mig också att Ola Söderholm är så arg på en grupp som jag redan uppfattar är i sådan minoritet och uppförsbacke i offentligheten.

Klimatjournalisterna Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto skriver till exempel i boken ”Att låta världen få veta – handbok i klimatjournalistik” som kom ut förra året att kunskapsnivån om klimatet i journalistkåren är mycket låg och att ”trots att mänsklighetens framtid på planeten hänger på att vi drastiskt får ned utsläppen av växthusgaser de närmaste årtiondena så märks det inte när man läser en vanlig tidning”.

Hoten, kriminaliseringen och mördandet av klimataktivister ökar även globalt.

Och det globala klimatarbetet backar, som sagt.

Nöjd nu?

Om ett samhälle som ser klimatfrågan som en existentiell kris skulle vara ett hinder för klimatomställningen, då borde väl Söderholm kunna vara ganska nöjd nu, när offentligheten tycks röra sig i en annan riktning?

Det tar också så lång tid och ger så mycket ångest att sätta sig in i klimatkrisen och att försöka få in texter om den i media och det skulle vara så mycket lättare att skriva om något annat. Därför gör det mig tokig att Söderholm gör sådana halmgubbar av journalister som skriver om klimatet och på källa feeling säger att vår drivkraft nog är att vi är modernitetshatare.

För jag skulle gärna skriva om något annat och känna mer hopp, men om Söderholms enda källa är den senaste IPCC-rapporten så ser jag inte hur den gör att vi som beskriver klimatkrisen som en existentiell kris har fel.

Om man ska ge sig in i att göra halmgubbar av varandra upplevde jag dock att det hände något när Söderholm intervjuade Therese Uddenfeldt, författare till bland andra boken ”Gratislunchen”, i avsnitt 19 av Stormens utveckling och hon pratade om nedväxt som lösningen på klimatkrisen.

Söderholm verkade inte alls gilla den tanken och i januaris poddprata nu i år tycks han mena att tanken om att vi inte har något annat val än att växla ned bara leder till passivitet, cynism och förtvivlan.

Och jag kan inte låta bli att undra om det mer var de känslorna som var källan till Ola Söderholms klimatprata, snarare än den samlade forskningen om klimatkrisen?

Virve Ivarsson