Århundradets största politiska skandal

Som vice premiärminister läckte Mandelson uppgifter till Epstein.

Under lång tid framöver lär Jeffrey Epstein stå som en symbol för vår tids mörkaste vrår. En del av detta är inte något nytt under solen i mänsklighetens solkiga historia. Män med makt har i alla tider utnyttjat och förgripit sig på kvinnor i alla tider.

Män med pengar har köpt sig politiskt inflytande.

Att män skaffar också sig hållhakar på andra män är ett återkommande fenomen. Män har byggt nätverk för maktens skull och därmed skaffat sig ett socialt kapital, som dragit till sig folk som vill sola sig i glansen av de kända och upphöjda.

Så vad är det som sticker ut den här gången, egentligen?

En särskilt manipulativ personlighet

Möjligen att allt detta är ett globalt fenomen och att Epstein blev en internationell politisk spelare, med löfte om makt och kändisskap, excesser och sex. Runt om i världen underhöll han personer som såg till att servera kvinnor till hans fester och vänner. Han måste ha varit en alldeles särskild manipulativ personlighet för att kunna hålla denna apparat vid liv. Men det hade inte varit möjligt utan mycket pengar, som han kunde förmera i och genom sina kontakter och sitt nätverk.

Allt tycks hänga ihop.

Han verkar ha varit generös med att sprida pengar och erbjuda ”övernattningar” och fester till sina ”vänner”.

Detta är den globala kapitalismens skuggsida där förmeringen av pengar och makt är enorm och överväldigande provocerande.

I Sverige är följderna av de offentliggjorda dokumenten i Epsteinutredningen begränsade. Än så länge. En fond som var knuten till Handelshögskolan i Stockholm har fått pengar från Epstein. Prinsessan Sofia ska ha träffat honom.

I Norge går det djupare. Den norska monarkin skakas i sina grundvalar. Mette-Marits kontakter och konversationer har varit djupgående och pinsamma. Hennes son står dessutom inför rätta för bland annat flera våldtäkter. Värre är att flera politiker och diplomater haft nära kontakter och erhållit pengar från Epstein. Det mest uppseendeväckande exemplet är Thorbjørn Jagland. Den tidigare statsministern utreds nu för korruption. Vilket förstås blir ett problem för det regerande Arbeiderpartiet och hela Norges självbild.

Mandelson det mest uppseendeväckande

Även i Storbritannien är både monarkin och politiker indragna i skandalen.

Andrew har förlorat sin prinstitel och sina kungliga privilegier och uppgifter. Han har haft sex med unga kvinnor i USA, en av dessa offer tog sedan sitt liv. En kvinna ska också ha rest till Storbritannien för att ”träffa” honom. Men det är Peter Mandelson som är det mest uppseendeväckande personen i Epsteindokumenten. I veckan kom nya uppgifter om hans förehavanden. Tidningen The Economist kallar detta århundradets största politiska skandal. Den är värre än det Boris Johnson lyckades ställa till med liksom än 1960-talets Profumo-affär, som innefattande lögner, spioner och sex, med en konservativ minister inblandad.

Mandelson hade redan fått avgå som ambassadör i Washington, när det hade avslöjats att han hade haft kontakt med, stöttat och bott hos Epstein efter att han dömts för sexövergrepp 2008. Det blev för mycket för premiärminister Keir Starmer. Det var inte första gången Mandelson fick lämna ett tungt uppdrag, utan tredje. Något jag skrev om i Dagens Arena i höstas. https://www.dagensarena.se/opinion/new-labours-tredje-man-forlorade-jobbet-tredje-gangen/

Mandelson har alltid varit en riskbenägen om än begåvad person, men vars omdöme kan ifrågasättas, särskilt när det gäller kända och rika män. Alla hans falla från maktens pyramider kokar ner till pengar och kontakter med välbärgade personer. Varför kallades han trots allt detta tillbaka in i Labourpartiets finrum gång efter gång? Det är väl den stora frågan.

Spiken i Starmers karriär

Keir Starmers ställning var redan tidigare allvarligt försvagad. Men i veckans frågestund i underhuset medgav han att han hade information om det som sedan ledde till att han avskedade Mandelson som ambassadör, redan när han tillsatte honom. Detta får nog betraktas som spiken i Starmers politiska karriär. Det är bara en tidsfråga innan han tvingas avgå. Varför i hela världen fick Mandelson från början jobbet om premiärministern kände till det som sedan ledde till att Starmer sparkade honom? Labour vann valet sommaren 2024 med en stor marginal, men det har sedan varit en problematisk resa för den nya regeringen. Det har brustit i det politiska hantverket. Ekonomin är i för sig svag vilket har begränsat det politiska handlingsutrymmet. Men regeringen har också vinglat än hit och än dit.

Allt detta har lett till att många i Labourpartiet börjat leta efter en ersättare som kan få ordning på regeringsarbetet innan det är för sent och som kan erbjuda ett bättre ledarskap.

Det namn som särskilt nämnts är Andy Burnham, Labours framgångsrika borgmästare i Manchester. Han beskrivs som ”Kungen i norr” som kanske skulle kunna bli nationell ledare och ersätta Starmer. Men för att kunna bli vald till partiledare krävs en plats i underhuset. Där sitter inte Burnham. Han är väl inte lika förknippad med etablissemanget i London som många av de andra tilltänkta ersättarna. Det som talar emot honom är att han förlorat partiledarkampen vid två tillfällen. 2010 kom Bröderna Miliband etta och tvåa i den interna kampen, och den yngre av bröderna, Ed, blev ny partiledare.

Han satt bara fem år, och efter det förlorade Andy Burnham mot Jeremy Corbyn, som erbjöd ett tydligare vänsteralternativ.

Då vände Burnham hem till Manchester.

Strid ström till Torypartiet

Men han har uppenbarligen inte gett upp hoppet om partiledarposten. När han anmälde sitt intresse att ställa upp i ett kommande fyllnadsval till underhuset blev det nobben från partiledningen. Formellt måste kandidaterna godkännas av partiets högsta ledning! Och nu sa det nationella verkställande utskottet, där Starmer förstås sitter, nej med motiveringen att det skulle leda till ett nytt borgmästarval i Manchester, vilket skulle skapa problem och bli särskilt svårt. Det där stärkte inte heller den sittande partiledarens aktier.

Till saken hör att det politiska landskapet är under snabb förändring och förvandling. Torypartiet har försvagats av alla skandaler och politiska missöden under Boris Johnsson och Liz Truss. Högerpopulistiska Reform håller på att ta över rollen som det stora konservativa partiet och skulle få en stor egen majoritet i nästa val, om dagens opinionssiffror håller i sig. Partiet fick bara ett mandat i valet 2024, trots att mer än 14 procent röstade på Reform. Det har varit en strid ström av Torypolitiker som gått till Reform den senaste tiden, och fler lär det bli om opinionen inte vänder. Parlamentsledamöterna vill ju helst av allt bli återvalda.

Labour utmanas på sitt håll. Vänsterpartiet Your Party (där Jeremy Corbyn finns med) har inte lyckats samla ihop sig, utan slitits söder av vänsterns gamla vanliga problem (intern osämja). I stället har De gröna gått fram och utmanar nu Labour efter att ha valt en vänsterorienterad partiledare som driver en ”ekopopulistisk” politisk linje. Labour är med andra ord redan hårt pressat av nya växande partier.

Ovanpå allt detta kommer så de senaste 3.5 miljoner dokumenten ur Epsteinfilerna, som precis släppts.

Peter Mandelson nämns där 6 000 gånger.

Han och Epstein hade verkligen en nära relation. Hela världen kan nu bese ett foto av Mandelson i kalsongerna (med en t-shirt på överkroppen) tillsammans med en kvinna i badrock. Epstein verkar ha gillat att dokumentera sina ”vänner” och även de kvinnor han ”serverade” männen, dock inte till Mandelson som är gay.

Stora ekonomiska intressen

Bilderna kan betraktas som ett slags hållhake på Epsteins nätverk, som nu i efterhand exponeras. Peter Mandelson har tagit emot stora summor från Epstein. Men det mest uppseendeväckande är att han har läckt information till Epstein när han ingick i regeringens innersta kretsar och cirklar. Han var ett slags vice premiärminister direkt under Gordon Brown innan valförlusten 2010.

Under den här tiden berättade han för Epstein om hur det stod till den brittiska ekonomin och att den brittiska regeringen skulle sälja tillgångar. Han skickade vidare dokument med kommentaren: “Interesting note that’s gone to the PM.”

Epstein hade förstås stora ekonomiska intressen i den finansiella sektorn, som innebar att han kunde dra nytta av den här informationen för sina finansiella investeringar och placeringar och i sin tur sprida den till andra. Detta var i efterskalven och hanteringen av finanskraschen.

Han spred alltså insiderinformation från högsta politiska nivå. Vilket är olagligt om man jobbar på ett företag och särskilt allvarligt om man sitter i en regering.

Han berättade också vid ett annat tillfälle att EU stod i begrepp att fatta beslut om ett stort räddningspaket för den europeiska ekonomin: ”Sources tell me 500 b euro bailout, almost complete.” Gordon Browns regering förberedde en skatt på bankernas bonusar. Vilket Epstein ville stoppa och hade dialog med Mandelson om: “[A]ny real chance of making the tax only on the cash portion of the bankers bonus.”

Mandelson svarade att han försökte göra detta. Han skriver att finansministeriet förbereder en skatt men att han ”är på frågan”. Han ger sedan Epstein rådet att uppmana Jamie Dimon På JP Morgan att en gång till ringa finansministern Alistair Darling och “mildly threaten” honom.

Allt detta är förstås uppseendeväckande och djupt problematiskt. Nu väntar en brottsundersökning. Statsminister Gordon Brown har själv polisanmält saken. Hur det sedan går ska vara osagt. Men det är förstås förödande. För Peter Mandelson och hans närmaste allierade Tony Blair. Det kastar i efterhand en skugga över New Labour och kan sänka dagens Labour.

Kinnock kanske en vägledning för dagens politiker

Jag behöver rensa tankarna. Så jag väljer att lyssna på en intervju med Neil Kinnock i podden ”Leading”, som görs av Rory Stewart och Alastair Campbell: Det är två långa avsnitt.

Neil Kinnock var partiledare för Labour 1983 till 1992. Har är högt aktad i Labour, trots att han förlorade två val. Tony Blair är illa sedd, trots att han vann tre val. Men Kinnock räddade Labour från undergång och gjorde upp med trotskisterna i Militant. Han var oslagbar i talarstolen.

Han tillhörde Tribune-vänstern och gick som ung parlamentsledamot emot partiledningen fler gånger än Jeremy Corbyn. Han såg till att Labour distanserade sig från yttervänstern. Han var något av arbetarklassens hjälte. Han är son till en gruvarbetare och har en livslång förankring i Wales dalar. Under den redan resan krockade han med överklasspojken Tony Benn som började i mitten av Labour men som rörde sig långt vänsterut.

Enligt Kinnock var Benn mer intresserad av makt i Labour än makt åt Labour. I valet 1992 varnade Tory för högre skatter och ökad invandring om Labour vann valet. Detta kom att kallas för ”skräckens strategi”. Och det la sedan grunden för hur politiken utvecklades och förändrades under resten av 90-talet.

Hur 2020-talets förflyttningar behöver se ut och vem som kan axla Neil Kinnocks mantel det återstår att reda ut. Som vanligt handlar om det ledarskap. Och framför allt om skillnaden på bra och dåligt ledarskap. Jag fastnar för en formulering från författaren till en biografi om Neil Kinnock. Han skrev att Kinnock stod för ”en uppsättning värderingar som överskred det rent politiska”.

Det kanske är en vägledning för politiker och partier som tror att politik kan reduceras till talepunkter.

Håkan A Bengtsson