Debatt Den svenska rödlistan ska utgöra underlag för prioriteringar inom naturvården – men behandlas inte som ett styrande dokument av regeringen.
Fjälluggla och tornuggla föreslås nu klassas som nationellt utdöda i Sverige. Det betyder att de inte längre häckar här – bara enstaka fåglar kan sträcka förbi. Det är ett besked som borde skaka en naturnation. I stället riskerar det att drunkna i bruset om tillväxt, skogsavverkningar och förenklade regler. I samma förslag försämras dessutom läget för andra ugglor som hökuggla, pärluggla och hornuggla. Det här är inte två tragiska undantag, utan en tydlig trend.
Det här är inte bara sorgligt. Det är också dålig ekonomi.
Dyrt att vänta
En ny modellstudie visar att det kostar ungefär en procent av Australiens BNP per år i trettio år att bara hindra att 99 prioriterade arter dör ut. Att dessutom försöka återföra arterna till lägre hotnivåer är mångdubbelt dyrare. Poängen är enkel: ju längre man väntar, desto dyrare blir det – och för vissa arter går det inte alls.
Samma logik gäller i Sverige. Vi låter livsmiljöerna försvagas år efter år, och när arter väl når rödlistans högsta hotnivåer talar politiken fortfarande om ”balans” och ”lokalt inflytande” – som om naturen vore obegränsad.
Skadedjurskontroll
Tornugglan är ett tydligt exempel på hur naturpolitik också är jordbrukspolitik. I en systematisk översikt ser forskare hur rovfåglar, särskilt tornuggla, kan hålla efter gnagare i jordbrukslandskap på ett sätt som minskar behovet av gifter. En senare fältstudie i Spanien visar lägre sorktäthet nära uggleholkar i spannmålsfält. Färre gnagare, mindre skador, mindre rodenticider. När ugglorna försvinner blir det tvärtom.
En stor översikt beskriver rovfåglar som nyckelarter som levererar både skadedjurskontroll och kulturella värden, men också hur de är oproportionerligt hotade av skogsbruk, jordbruk och infrastruktur. Bilden är tydlig: när vi pressar landskapet pressar vi också dess toppredatorer.
Rovfåglar förhandlar inte
I den senaste samlade rödlistan är 4 746 arter i Sverige rödlistade, varav 2 249 bedöms som hotade. Det handlar om ungefär var femte art där tillståndet över huvud taget har bedömts – fjälluggla och tornuggla är bara de senaste som tippar över kanten.
Trots detta behandlas den svenska rödlistan fortfarande som ett informationsblad, inte som ett styrande dokument. Samma politiker som gärna talar om att ”värna jaktkulturen” tycks betrakta den biologiska mångfalden som förhandlingsbar. Men rovfåglarna förhandlar inte. De flyttar, eller dör.
Vad krävs nu?
1) Att jordbruks- och landsbygdspolitiken styrs om så att strukturrika miljöer – som lador och andra ekonomibyggnader, kantzoner, små våtmarker och biotoper blir ekonomiskt möjliga att behålla. Det gynnar både ugglor, insekter, svalor och bönderna själva.
2) Att regeringen ger rödlistan verklig kraft i lagstiftningen. Beslut om skog, mark och infrastruktur ska prövas mot tydliga mål för biologisk mångfald, inte bara mot kortsiktig lönsamhet.
3) Att Sverige höjer sina satsningar på artövervakning och åtgärdsprogram till nivåer som motsvarar krisläget. Vi vet från internationella studier att prevention är billigare än återupplivning.
Två ugglor har redan tystnat i den svenska natten. Frågan till regeringen är enkel: Hur många arter till tänker ni låta försvinna innan naturpolitiken blir något annat än vackra ord?
Misha Istratov, ordförande i Insamlingsstiftelsen Artkrisen och vd för Elithus
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
