Debatter som borde handla om viktiga frågor blir allt oftare ren skuggboxning.
I de sociala mediernas tid förvandlas alla frågor i samhällsdebatten till sot och aska.
Det går på nolltid.
Och grundproblemet kan faktiskt vara att den medielogik som präglade de ”gamla” massmedierna i de nya medierna har skruvats upp till maximal nivå. Det räcker att någon som vill ändra debattens inriktning hittar en konfliktlinje att väsnas om för att hela diskussionen plötsligt ska börja handla om det.
Ju mer trivial och personlig konflikten är desto bättre.
I Sverige går utvecklingen år andra hållet
Ta folkmordet i Palestina. Något alldeles fruktansvärt händer i realtid. Sedan räcker det att en Fredrik Malm eller en Carl-Oskar Bohlin känner sig pressade av några palestinademonstranter för att hela debatten plötsligt handlar om det. För en Sverigedemokrat räckte det att se en palestinaschal, lägga ut en bild på den och skriva att schalen fick honom att känna sig hotad av terrorister. Och vips så blev det debatt om den frågan, det inlägget, det utspelet.
Eller ta den fråga som borde bekymra oss alla mer än något annat – klimatkrisen.
Just nu samlas världens länder till COP30, alltså det trettionde klimattoppmötet. Det har gått tio år sedan Parisavtalet skrevs under och alla inser att vi inte kommer klara det 1,5-gradersmål som spikades i den franska huvudstaden.
Det kan bli ända upp till 3 graders temperaturökning, och i spåren av en sådan förändring följer enorma katastrofer. Länder som läggs under vatten. Svält när torka och missväxt drabbar fler länder. Stora flyktingströmmar bort från länder som blir svåra att bo i. Utrotning av miljoner arter som inte kan eller hinner röra sig mot svalare klimat.
I många länder ökar medvetenheten om detta. Kina har för första gången tagit på sig ett konkret mål för att minska utsläppen. Tidigare i höstas meddelande president Xi Jinping att landet ska minska utsläppen av koldioxid med mellan 7 och 10 procent till 2035. Det räcker inte, men det är en början.
I Sverige tycks utvecklingen gå åt andra hållet.
Vårt land kommer med nuvarande politik inte att nå målen för åren 2030, 2040 eller 2045, enligt analyser från bland annat Naturvårdsverket. Utsläppen ökade med 7 procent under 2024, en utveckling som bland annat beror på ökad fossil dieselförbrukning i transportsektorn och sänkt reduktionsplikt.
Orimlig politik
Men den trend som är tydligast är i stället att de rika länderna i Europa och USA allt tydligare struntar i att investera i grön omställning på hemmaplan, och i stället lägger pengarna i länder i tredje världen.
Som den svenska satsningen på nästan 50 000 elmopeder i Ghana, som ska kompensera för 250 000 ton av utsläppt koldioxid från Sverige.
Det är en alldeles orimlig politik. Hur kan än räknar på det har Sverige bland de högsta utsläppsnivåerna per capita i världen. Det är de rika ländernas utsläpp som skapat de stora problemen.
Nu verkar vi inte beredda att ta det ansvaret utan hävdar att det i stället är de fattiga länderna som ska minska utsläppen, om än med vår hjälp.
Nyckelordet här borde vara också. Ghana måste också minska sina utsläpp. Liksom Sverige.
I det läge världen befinner sig är det inte riktigt rätt att peka finger åt varandra och säga ”du borde!”, ”nej, du borde!”
Konkret handling är vad som krävs.
Detta borde leda till enorma politiska debatter, inte minst som COP30 nu startat i Brasilien, ett möte dit Sverige inte ens förmått att skicka en minister. Statsminister Ulf Kristersson valde att åka på en konferens med Tankesmedjan Timbro i stället.
”Sagolandet Sverige skickade kungen till klimatmötet och signalerade måttligt intresse” konstaterade finska Yle i en kommentar.
Men vad kom debatten att handla om i Sverige? Jo, ett förfelat och klumpigt inlägg i sociala medier av den tidigare utrikesministern och EU-kommissionären Margot Wallström. Hon kritiserade miljöminister Romina Pourmokhtari för att inte åka till Brasilien, och skrev:
”Som en tragisk final på en totalt initiativlös och misslyckad ministertid uteblir Sveriges minister från det globala klimatmötet. Hon borde be att få lämna plats åt någon med energi och vilja och handlingskraft i dessa frågor.”
Skuggboxning
Detta tolkades omedelbart av alla högerdebattörer som att Wallström hoppade på miljöministern för att hon är gravid.
Plötsligt handlade hela debatten om det. Inte om klimatkrisen.
Inte om Sveriges kassa politik på området under Tidö-regeringen.
Och det var förstås den effekten Ulf Kristersson och de andra som gav sig in i denna kvasidebatt hade hoppats på. De såg Wallströms inlägg som en chans att flytta fokus bort från den egna politiken.
De flesta valde att spela med i den farsen. Både de som försvarade Wallström och de som inte gjorde det.
Det är så dagordningsmakt fungerar. Och allt oftare används medielogiken för att skruva debatten och täcka över de frågor man inte vill prata om med metadebatter, skuggboxning. Trump har gjort det till en konstform, högern över hela världen försöker apa efter.
I längden är det förödande för demokratin.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
