Osäkerhet är Trumps strategi

Lappkasten präglar utrikespolitiken, men det finns förstås en strategi. I praktiken är det en återgång till det intressesfärstänkande som präglade efterkrigstiden. 

Donald Trumps andra mandatperiod är en historisk milstolpe. Förutsättningarna för den globala politiken omformas. Och det finns ingen väg tillbaka, åtminstone inte i det korta perspektivet. Sådana här skiften inträffar inte så ofta. Kommunismens fall 1989 var ett sådant epokskifte. Liksom den elfte september 2001 och al-Qaidas terrordåd mot USA.

Donald Trump är ett politiskt fenomen i sin egen rätt. Men den högerradikala och nationalistiska våg han surfar på är i grunden en reaktion på globaliseringen och allt elände som kriget mot terrorn ledde till.

USA först

Det är inte helt lätt att fånga kärnan i Donald Trumps utrikespolitik. Den grundar sig inte på någon genomtänkt strategi, dokument man kan läsa eller någon sammanhållen teoribildning. Däremot finns det flera inslag som griper tillbaka på långa traditioner i USA:s syn på världen.

Donald Trumps politiska linje formas ju i hög grad av hans egen person, och han kan ändra sin syn från en dag till annan, beroende på vem han pratat med eller träffat senast. Lappkasten är måhända en medveten strategi. Den skapar maximal medial uppmärksamhet och formar en genuin osäkerhet om var världens mäktigaste land står i centrala frågor.

Men det finns förstås ett mönster. Det framträder när man granskar några av de beslut Trump fattat sedan maktskiftet i januari.

Centralt är förstås ”America First”. Detta genomsyrar alla globala amerikanska beslut för tillfället, det vill säga USA:s nationella intressen kommer alltid i första rummet, före andra länders och regioners intressen. Historiskt sett har ”America First” tagit sig uttryck i att USA inte ska undvika att intervenera militärt i andra länder, och istället vägledas av amerikansk nationalism och protektionism. Så Trump har inte uppfunnit de här idéerna. Men han genomför nu konsekvent ett stort politiskt skifte i USA:s relation till omvärlden.

Menar att USA är förlorare

Det blir tydligt när det kommer till Trumps tullkrig, med kraftigt höjda tullar mot omvärlden som sedan kan omförhandlas i dealar med enskilda länder eller med EU.

Multilaterala handelsöverenskommelser i WTO är inte prioriterat. Trumpadministrationen menar att USA är förlorare i dagens ekonomiska världsordning, vars institutioner USA själv varit med om att bygga upp, Trump överger helt enkelt USA:s egen internationella konstruktion. Och hävdar att USA:s grundläggande problem är att USA importerar för mycket och exporterar för lite. Protektionismen ska leda till att förlorade industrijobb kommer tillbaka. Dollarn är för högt värderad, och ska försvagas för att gynna amerikansk ekonomi. USA hävdar också att Europa snyltat på den amerikanska militära styrkan, USA har stått för notan i Nato och de europeiska länderna har rustat ned efter 1989. Alliansen mellan Europa och USA som formade tiden efter 1945 håller på att brytas upp.

Putins Ryssland och Trumps USA har också liknande analys och beskrivning av EU:s och Europas tillkortakommande. Vicepresidents JD Vances tal på säkerhetskonferensen i München i februari talar sitt tydliga språk. Enligt Vance kommer hotet mot demokratin inte från högerpopulister eller Putins Ryssland utan från den politiskt korrekta ”inre fienden” i Europa.

Systemskifte i internationella relationer

USA överger alltså en rad multilaterala institutioner och åtaganden, och därmed metoden med förhandlingar och överenskommelser mellan flera länder som kräver analyser, förberedelser och kompromisser. Genom att göra snabba dealar med ett land i taget tror Trump att USA blir mer av en vinnare. Med det kommer utpressning istället för diplomati, mer ”hard power” och mindre ”soft power.”

USA har exempelvis på ett bräde avskaffat det mesta av landets biståndspolitik. Och lagt ned nyhetskanalen Voice of America och minskat stödet till FN. Trumps senaste tal inför generalförsamlingen var en lång förolämpning mot den i New York stationerade organisationen. Trump har sagt upp Parisavtalet (även tidigare presidenter har hoppat av klimatöverenskommelser). USA är förstås inte representerat vid Klimatmötet i Belem.

Listan kan göras lång. Vi bevittnar små och stora beslut där America First genomsyrar nära nog allt Trump tar sig för globalt. Och nu framträder omläggningens sammantagna konsekvenser. Vi talar här om ett systemskifte i de internationella relationerna vars fulla konsekvenser vi ännu inte fullt ut kan överblicka.

Här finns också ett intressant skifte jämfört med Trumps första mandatperiod.

Dela upp världen

I en artikel i tidskriften ”Foreign affairs” menar statsvetaren Stacie E Goddard att Trump har ändrat sin politik jämfört med första mandatperioden i ett avgörande strategiskt avseende.

Goddard skriver att under den första mandatperioden låg fokus på den strategiska konkurrensen med Kina och Ryssland. Framför allt med Kina, som utmanar USA ekonomiskt. Trumps relation till Putin och Ryssland har alltid varit mysteriös. Ta bara Trumps zig zag-politik gentemot Ukraina.

Goddard anser på goda grunder att Trump istället för att konkurrera med Ryssland och Kina vill samarbeta med dem, göra dealar som tidigare var otänkbara. Istället förolämpas tidigare allierade. Innebörden är att världens starka män ska arbeta tillsammans och sätta ramarna för resten av världen. Som under kalla kriget då ledarna för de två supermakterna träffades på egen hand. På samma sätt möts nu Trump och Putin, och senaste mötte Trump även Xi Jinping.

Regelmässigt ger Trump dessa två enväldiga ledare eloger för att de är starka ledare som styr över stora och mäktiga länder. I praktiken är det en återgång till det intressesfärstänkande som präglade efterkrigstiden och som Ryssland under senare tid och inte minst genom kriget i Ukraina visat sig vilja återskapa. Risken är stor att de tre supermakterna ger varandra carte blanche att göra som de vill i sina egna ”regioner”.

Förbereda för det värsta

Det är också i det här perspektivet vi ska betrakta Trumps utspel gentemot länder i sin egen regionala närhet, som att Kanada borde bli en delstat i USA, hot om militärt övertagande av Grönland och att USA ska återta Panamakanalen. Signalen är otvetydig, i så fall kan Kina och Ryssland expandera sin makt i ”sina” regioner.

Allt detta är djupt oroande, inte minst i ett lite längre tidsperspektiv. Sverige och Finland ligger ju i det den brittiske geografen Halford Mackinder för hundra år sedan kallade ”historiens gångjärn”. Som i stora drag är identiskt med den järnridå som sänktes över Europa 1945.

Vi kan inte hoppas på det bästa, utan måste förbereda oss för det värsta. USA drar nu tillbaka ytterligare styrkor från Europa. EU och hela Europa står inför en avgörande politisk strategisk strid. Den handlar om att forma en egen linje och hålla dem som vill gå Trumps och Putins väg stången. Det är upp till bevis för EU.

Håkan A Bengtsson