Bistånd för solidaritet och globalt samarbete

Dagens politik präglas av ett kortsiktigt egenintresse, skriver de tidigare ambassadörerna och Sidacheferna Staffan Herrström och Torbjörn Pettersson, i en artikel om ett tänkbart framtida bistånd.

Tidöregeringens reformer på biståndsområdet har i hög utsträckning drivits av inrikespolitiska ambitioner – svenska företag ska på olika sätt stödjas med biståndsmedel, restriktioner och återsändande av avvisade asylsökande i Sverige och återvändande av svenskar med migrantbakgrund ska främjas med biståndsmedel.

Kortsiktiga egenintressen av handelsfrämjande och återvandring tillåts dominera – och definiera vad vi svenskar ska få ut av vårt utvecklingssamarbete. Solidaritet är ett begrepp som bleknat bort. Vårt långsiktiga, upplysta egenintresse av en rättvisare värld, där länder tar gemensamt ansvar för globala utmaningar och samarbetar inom ramen för FN och en regelbaserad världsordning, artikuleras sällan eller aldrig.

Och i debatten talas det ibland lite nedlåtande om tidigare ambitioner att vara en ”humanitär stormakt”, ett epitet som andra snarare än vi själva har använt.

I den mörka tid vi nu lever i skulle det väl behövas fler snarare än färre humanitära stormakter?

Försämrat ett världsledande svenskt bistånd

Med denna värderingsmässiga kursomläggning från regeringens sida har också biståndspolitikens faktiska innehåll börjat ändra skepnad. De senaste stora strategierna och budgetförslagen handlar knappt alls om människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är värnandet av kortsiktiga egenintressen som står i fokus. Biståndsmålets integritet har undergrävts till förmån för inrikespolitiska målsättningar. Sammantaget har Tidöregeringens faktiska politik, byggd på den så kallade reformagendan (”Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt”) på många områden försämrat ett världsledande svenskt bistånd, vilket flera debattörer, t.ex. Göran Holmqvist, visat på (se t.ex. Dagens Arena 2025-01-08).

Några konkreta exempel:

• Den kraftiga neddragningen av biståndet har i hög grad – och därtill i orimligt snabb takt – riktats mot fattiga och konfliktfyllda länder i Afrika och Asien såsom Sydsudan och Myanmar (samtidigt som begreppet fattigdomsbekämpning avlägsnats från Sidas myndighetsinstruktion). Istället öppnar regeringen dörren för medelinkomstländer med mindre behov av bistånd men med större dragningskraft på svenska företag.
• Forskningsbiståndet, en verksamhet där Sverige tillsammans med Kanada är unikt, har mer än halverats. Skälen för att just detta ska drabbas så hårt är oredovisade och därmed omöjliga att värdera och förstå.
• Utvecklingssamarbetet ska nu främja invandrares återvändande och återvandring, inte sällan i strid med OECD/DAC:s regelverk om vad som kan klassificeras som bistånd. Det aktuella Somalia-fallet visar hur illa detta kan gå. För att få iväg utvisade somalier väljer regeringen att stödja ett projekt som inte utgör bra bistånd bl.a. på grund av betydande korruptionsrisker. (Det är för övrigt anmärkningsvärt att regeringen efter allt tal om transparens har träffat en överenskommelse med Somalia om att byta bistånd mot utvisningar utan att denna är dokumenterad av båda parter.)
• En rad viktiga FN-organ har fått se sitt kärnstöd från Sverige, den effektivaste biståndsformen, skäras ner. Det handlar t.ex. om FN:s flyktingkommissarie UNHCR, FN:s barnfond Unicef, FN:s befolkningsfond UNFPA och UNWomen. Därtill har som bekant biståndet till palestinierna via UNRWA stoppats, trots den centrala roll det spelar både på Västbanken och i Gaza. Allt detta pågår i en miljö där många FN-verksamheters totala finansiering nu minskar dramatiskt till följd av nedskärningarna i de stora givarländernas bidrag.

Om vi skulle få en ny regering efter valet har den således en ganska diger agenda framför sig redan genom utmaningen att i en lång rad avseenden ändra Tidöregeringens färdriktning. Det är samtidigt en politik som ska bedrivas i en – i ordets egentliga mening – ny era, en långt mer hotfull tid än den vi levde i före 2022. Vi ska lära av historien men kan inte vända tillbaka till den.

Konsekvenser av USA:s beslut

Vad sätter sin prägel på denna nya era?

Att krig och konflikter ökar i antal och brutalitet med Gaza, Sudan och det ryska anfallskriget mot Ukraina som aktuella och ohyggliga exempel. Att demokratin tappar mark på bred front inklusive i världens mäktigaste supermakt samtidigt som världens största diktatur, Kina, ser sitt inflytande växa. Att Europa inte längre kan förlita sig på den transatlantiska länken. Att den globala uppvärmningen går allt snabbare samtidigt som dess politiska motkrafter försvagas. Att den regelbaserade världsordningen – förvisso med många inneboende svagheter – krackelerar. Att Afrikas betydelse för Europa växer, i kraft inte minst av befolkningsökningen, migrationstrycket och den geopolitiska konkurrensen. Att de humanitära behoven i världen ökar dramatiskt. Att det internationella biståndet sjunker kraftigt, mest i USA men också i många europeiska länder.

Den som har tvivlat på det samlade biståndets resultat och relevans kan med fördel reflektera över det som nu händer i fattiga länder primärt till följd av amerikanska beslut. En rubrik nyligen i The Economist är talande: ”Aid cuts are devastating health services in Africa. The sudden dismantling of USAID has led to more death and disease”.

Starkt opinionsstöd

Det är i denna verklighet den framtida svenska biståndspolitiken ska formas. Den borde därvid, så långt möjligt, förankras i den breda mitten av svensk politik på ett sätt som vi inte har sett sen politiken för global utveckling (PGU) antogs i stor enighet av riksdagen 2003 – låt vara att den borde ha följts upp bättre av efterföljande regeringar. Biståndet har ett starkare opinionsstöd än många är medvetna om. I de opinionsmätningar som görs är de uttalat negativa i tydlig minoritet.

På den grunden borde också en bredare samsyn om politikens stora linjer kunna skapas i kontrast till den polarisering som präglat de senaste årens retorik och praktik. Och denna samsyn borde kunna bygga på insikten att världen behöver mer av samarbete för att möta globala utmaningar såsom klimatförändringar, pandemier, rättighetskränkningar och flyktingströmmar, och att dessa insatser måste finansieras.

Sverige har redan övergett enprocentsmålet och kommer 2028 att underskrida FN:s 0,7-procentsmål om Tidöregeringen får fortsätta. Det kallades en gång för skammens gräns. Nu kommer vi snart att passera den gränsen – på vägen utför.

Så bör vi tänka i Sverige – och EU

En första utgångspunkt för en ny biståndspolitik måste, som vi ser det, vara att volymutvecklingen ska vändas. Det ”race to the bottom” som Donald Trump tog ledningen i när han krossade USAID är sällsynt illa lämpat för den tid vi nu lever i och de behov vi ser omkring oss. Sverige kan förvisso inte fylla alla luckor – men vi kan heller inte påverka andra att göra mer när vi själva fortsätter att göra allt mindre. Ett ökande och alldeles nödvändigt bistånd till Ukraina måste inrymmas i en växande, inte starkt krympande, biståndsram.

En andra utgångspunkt handlar om integritet och effektivitet i svenskt och europeiskt utvecklingssamarbete. Fattiga och förtryckta människor ska stå i centrum för målbilden. Positiva effekter på andra politikområden kan tillvaratas men får inte tillåtas överskugga biståndets syfte. Så bör vi tänka i Sverige, den linjen bör vi driva också inom EU. Svenska regeringar av olika kulör har regelmässigt minskat det faktiska biståndet genom att räkna av kostnader för flyktingmottagande. De växande avräkningarna för asylmottagande och annan migrationspolitik bör helt upphöra. På samma sätt bör biståndsbudgeten inte användas för att finansiera i sig oerhört angelägna klimatpolitiska åtaganden och ambitioner att minska utsläpp av växthusgaser utan fokusera på de fattiga ländernas ansträngningar att anpassa sig till och hantera den globala uppvärmningen och dess ofta förödande konsekvenser.

En tredje utgångspunkt är ett starkare fattigdomsfokus i prioritering av tematiska områden och i val av länder vid sidan av Ukraina och Moldavien, där Afrika måste spela en huvudroll för EU och Sverige både av utvecklingspolitiska och geopolitiska skäl. De enorma humanitära behoven i världen motiverar inte bara ett omfattande humanitärt bistånd (som just nu minskar kraftigt runt om i världen) utan också allt det som utvecklingsbistånd brukar användas för: återuppbyggnad, hälsosystem, privatsektorutveckling, korruptionsbekämpning, utveckling av demokratiska institutioner, ett livskraftigt civilsamhälle och mycket annat.

Samarbete med likasinnade

En fjärde utgångspunkt borde vara ett kraftfullt stöd för de fattiga ländernas ansträngningar att anpassa sig till och hantera den globala uppvärmningen och dess ofta förödande konsekvenser för dem (som historiskt sett i mycket liten utsträckning har bidragit till utsläppen). De rika länderna har gjort ett åtagande om 300 miljarder dollar som spelar en central roll i klimatförhandlingarna. Vi måste leverera på det – och det är för klimatanpassningen som just biståndsmedel bäst behövs, är svårast att ersätta.

En femte utgångspunkt: När multilateralismen och idén om en regelbaserad världsordning är under attack borde Sverige söka samarbete med likasinnade i och utanför EU för att etablera motkrafter på prioriterade områden. Vi kan förvisso inte göra allt överallt, men Sverige kan genom samspelet mellan bistånd och diplomati spela en viktig roll bl.a. genom ett starkt fokus på det multilaterala samarbetet, särskilt inom FN, kring klimatet, mänskliga rättigheter, hälsosystem samt kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter. Om vi vill och försöker.

Bistånd mot korruption

Den demokratiska dimensionen är numera väl etablerad i det svenska utvecklingssamarbetet (efter att ha varit relativt försummad i biståndets barndom). Här är det inte primärt någon kursomläggning som behövs, däremot ett intensifierat engagemang i en tid när tre av fyra människor i världen lever i autokratier, och när det internationella stödet till människorättsförsvarare och demokratiaktivister har drabbats hårt efter nedstängningen av USAID.

I samma anda borde utvecklingssamarbete riktat mot den farsot som korruptionen utgör, både för ekonomisk och demokratisk utveckling, kunna prioriteras än högre än i dag. Ett återställt forskningsbistånd skulle också ha en hälsosam inverkan på mångfald, analytisk kapacitet och en faktabaserad politisk debatt i våra samarbetsländer.

Tidöregeringen påstår sig vilja effektivisera utvecklingssamarbetet. Sanningen är att den i väsentliga avseenden driver politiken åt motsatt håll, en inrikes utvecklingspolitik där biståndsmålen skjutits i bakgrunden. Den nya, mörka tid vi nu lever i kräver något annat: Bistånd för en era där verkligheten formligen ropar efter mer, inte mindre, av solidaritet och globalt samarbete.

Staffan Herrström, före detta ambassadör och överdirektör på Sida

Torbjörn Pettersson, före detta ambassadör och avdelningschef på Sida