Gardell agerar som om Tennisförbundet är ett företag han kan köpa.
Finansmannen Christer Gardell och hans kompanjon Ulf Rosberg är beredda att hosta upp 100 miljoner för att ge svensk tennis en vitamininjektion. Men hans motkrav är att styrelsen för Svenska Tennisförbundet avgår ögonaböj.
Vi talar här om en folkrörelse som har 100 000 medlemmar i 400 lokalföreningar. En del av förslaget är att Ulf Rosberg ska utses till ny ordförande.
De rikas maktarrogans blir här alldeles tydlig och konkret.
Förekom i Paradisläckan
Gardell är god för åtskilliga miljarder. Hans bolag förvaltar enorma summor. Han har byggt sin förmögenhet på finansiella operationer och spekulationer. Gardell är en så kallad riskkapitalist som satsat på snabba vinster eller annorlunda uttryckt ”kortsiktig avkastning”. Och han har varit mycket framgångsrik. Det finns ytterligare en problematisk sida här. Gardell förekom i Paradisläckan som avslöjade att en rad offentliga personer och politiker hade pengar i olika skatteparadis.
Gardell har placerat flera av sina fonder i Malta, Caymanöarna och Jersey. Det vill säga i skatteparadis som lämpar sig för skatteplanering. Men han bor på Solsidan i Saltsjöbaden, och har också hus i Zermatt, Mallorca och Båstad (han spelar själv tennis). Hans livsresa är imponerande. Gardells far var bokbindare och fackligt aktiv grafiker. Christer Gardell äger nu investmentbolaget Cevian Capital som är eller har varit en betydande ägare i flera stora svenska bolag.
Christer Gardell är inte den enda som blivit extremt rik de senaste decennierna. Globaliseringen i sig och avregleringarna har inneburit att enorma rikedomar har kunnat ansamlas i toppen av samhällspyramiden, i en skala och omfattning vi aldrig sett tidigare i historien.
Tidö vill se privat finansiering
Gardells ultimatum till Tennisförbundet säger något om vår tid. Även i industrialiseringens barndom blev de välbärgade rika. I början av 1900-talet var det borgerligheten som byggde teatrar och inrättade museum. Sedan minskade klyftorna, tack vare statliga regleringar, välfärdsstatens uppbyggnad och inte minst facklig och politisk kamp. Staten och politiken balanserade kapitalets makt.
Men efter 1989 har ekonomin internationaliserats och avreglerats. Vilket lett att de rika blivit ännu rikare, ja oerhört mycket rikare. Samtidigt har den offentliga ekonomin satts på svältkur. Stödet till kulturen, folkrörelserna och civilsamhället har urholkats. In kliver istället privata sponsorer.
Tidöregeringen verkar aktivt för att minska statens stöd till kulturen och civilsamhället, och understödjer privat finansiering. Men detta är också en demokratisk utmaning eftersom personer med mycket pengar kan få mycket makt inom rad områden. Eller ta sig makt.
Det gäller inte minst idrotten, som i vissa delar har utvecklats till en global pengamaskin. I engelska Premier League är det inte längre klubbens ordförande som sitter på hedersplats utan klubbens ägare och finansiär. Makten har överförts från de sammanslutningar som en gång startade idrott- och fotbollsklubbar till den som betalar kalaset, som ytterst bestämmer allt. I Sverige har vi fortfarande spärrar som garanterar att det är medlemsstyrda föreningar som har det sista ordet.
Under press
Men föreningsdemokratin är satt under press. Och Christer Gardell agerar mot Svenska Tennisförbundet på samma sätt som när köper in sig i ett företag, oavsett det rör sig om förvärv i Telia, Volvo eller Swedbank. Där har han krävt inflytande och en plats i valberedningen för att påverka styrelsens sammansättning.
Sådan är logiken i ett aktiebolag. Pengar är här naturligen makt. Problemet är om man agerar på samma ultimativa sätt i en förening eller i ett förbund. Föreningar byggs och bärs upp av aktiva medlemmar lokalt, som utser lokala styrelser och ytterst förbundsstyrelsen. Här krockar alltså två principer och logiker, den ekonomiska och den demokratiska.
Christer Gardell har genom sitt utspel passerat en gräns som sätter demokratiska principer i föreningslivet ur spel. Det innebär inte att föreningar eller idrottsföreningar kan eller ska eller säga nej till allt privat stöd. Och det ska bli intressant att följa hur Svenska Tennisförbundet hanterar det här ”erbjudandet”. Det är inte lätt att säga nej till 100 miljoner; är det ett erbjudande förbundet inte kan säga nej till?
Dra en gräns
Jag tror att föreningslivet här bör dra en gräns. Privata pengar ska inte komma med ultimatum. Föreningsdemokratin är en skör planta, viktig för hela samhället och för demokratins vitalitet, som vi bör värna och stödja.
Plutokrati är ett styrelseskick där de rika styr eller den politiska makten fördelas efter förmögenhet och inkomst, som rösträtten i Sverige innan den gjordes lika och allmän, för hundra år sedan. Kan ett plutokratiskt föreningsliv vara första steget på den vägen? Dessvärre är det inte omöjligt. Pengar ger makt, mycket pengar ger mycket makt. Se bara på Elon Musk i USA! Stora klyftor leder till stora demokratiska obalanser.
Därför gör vi klokt i att värna föreningsdemokratin. För tennisens skull. Men i förlängningen också för demokratins bästa.
Håkan A Bengtsson
PS: Mjällby vann Allsvenskan. ”Åshöjdens BK” slår till igen. Utan 100 miljoner!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
