Cohns råd till Trump gör att inget biter på den nya högern.
Sveriges Radios avslöjande att regeringen pressat igenom att ge 100 miljoner kronor i bistånd till ett projekt som står Somalias premiärminister nära borde ha lett till ett mediedrev.
Skandalen innehåller allt som normalt triggar i gång medielogiken.
Biståndsexperterna på Sida motsatte sig projektet eftersom risken för korruption var för stor. Biståndsministrarna Johan Forssell och Benjamin Dousa ville hålla överenskommelsen hemlig. Som motkrav skulle Somalia ta emot utvisade somaliska medborgare från Sverige, men bara 28 sådana har utvisats. För 100 miljoner kronor? Att ta pengar från biståndet till detta bryter mot internationella regler.
Attackera alltid
Dessutom har det framkommit att den somaliske premiärministern Hamza Abdi Barre är ett stort fan av terrorgruppen Hamas och har gjort rader av antisemitiska uttalanden.
Och detta är ändå bara några av de trådar journalisterna hade kunnat gräva vidare i. För så fungerar ju skandaler som denna. En redaktion gräver fram något, sedan springer de andra efter och försöker hitta nya vinklar.
Eller rättare sagt: så fungerade skandaler som denna. Förr. Men inte nu längre. För även om det gjorts några få uppföljningar har det inte varit många, och det har inte blivit den ”stora” nyhet många nog trodde när SR publicerat sitt första reportage.
Det följer ett nytt mönster. Inget verkar komma åt den nya tidens höger. Inga skandaler biter. Ingen tvingas avgå.
Ett skäl är att alla politiker till höger i dag verkar tillämpa de råd Donald Trumps läromästare Roy Cohn gav sin adept redan tidigt i hans karriär.
- Attackera alltid – gå aldrig i försvar.
- Förneka allt – erkänn aldrig skuld.
- Fördröj så länge som möjligt.
Både Johan Forssell (tidigare biståndsminister) och Benjamin Dousa (nuvarande) har gått ut och försvarat de 100 miljonerna. De menar att det är exemplariskt använda pengar. I själva verket ska regeringen göra fler liknande överenskommelser med andra länders regeringar.
Allt tal om att biståndspengar ska kontrolleras hårdare och bara gå till sådant som ger bevisad och mätbar effekt för de fattiga är som bortblåst. Liksom all retorik som tidigare hävdat att bistånd gått till extremister och islamister och att det måste vara ett slut på det nu.
Människor ska ut ur Sverige, då är även sådana metoder lämpliga, var budskapet.
Så fungerar inte nyhetsjournalistiken
Det var exakt den strategin Jimmie Åkesson tillämpade när TV4 avslöjade att Sverigedemokraterna hade flera personer anställda i en ”trollfabrik”, vars enda uppgift var att genom anonyma konton på nätet sprida desinformation och propaganda.
Förr hade vilken politiker som helst gjort en pudel. Bett om ursäkt. Lagt ned fabriken med de små trollen.
Åkesson gjorde tvärtom. I ett rasande utfall mot TV4 i synnerhet och ”klägget” i allmänhet förklarade han att trollfabriker är det bästa som hänt mänskligheten och att hans parti inte hade några som helst planer på att upphöra med verksamheten.
I och med att Dousa och Forssell, liksom Åkesson, inte hymlar med att de tycker att de gjort rätt ställs de journalister som vill vara opartiska inför ett svårt dilemma. Trots att många, mest till höger men även till vänster, hävdar motsatsen vill nämligen de flesta inom journalistiken vara just det – opartiska.
Sådana som jag, som har rollen som opinions- och kulturjournalister, drivs av annat. Vi har en tydlig utgångspunkt, kan framföra och argumentera för värderingar och åsikter. Vi kan säga att de 100 miljonerna är något alldeles uppåt väggarna.
Men nyhetsjournalistiken fungerar oftast inte så.
Pedagog av Hans Roslings kaliber
I modern tid har det lett till att journalister främst haft två metoder för att granska och dreva mot makthavare. Antingen när de bryter mot reglerna eller att de inte lever som de lär.
Det betyder att en makthavare som saknar moraliska rättesnören alltid kommer undan. Trump är väl det tydligaste exemplet.
Lagen är fortfarande ett riktmärke. Lagbrott är lätta att granska, avslöja och dreva mot. Men när det kommer till biståndet är reglerna ofta så snåriga att det skulle krävas en pedagog av Hans Roslings kaliber för att på ett rubrikfähigt sätt förklara vad som är felet med ett biståndsprojekt av den typ som nu diskuteras.
Och därmed blir journalistiken tandlös.
Exakt vad som händer med Dousa, Forssell och de 100 miljonerna är fortfarande oklart. Miljöpartiet har anmält biståndsministern till Konstitutionsutskottet. Men sedan när betydde en sådan åtgärd något i praktiken?
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
