För dagens höger är ”den inre fienden” allt.
Säga vad man vill om USA:s generaler, men de i är i alla fall bra på att hålla masken. När Donald Trump och krigsminister Pete Hegseth samlade dem alla förra veckan fick de under timmar lyssna till samma snömos som alltid väller fram under Trumps massmöten.
Hegseth, som inte gav sig förrän hans titel byttes från försvarsminister till krigsminister, betonade att alla soldater måste vara vältränade, fysiska praktexemplar. Som han själv. Feta officerare borde omedelbart säga upp sig.
Därav attackerna mot universiteten, kritiska massmedier och alla som går ut på gatorna för att protestera mot utvecklingen
Generalerna, som borde brustit ut i ett kollektivt gapskratt, rörde inte en min.
Trump talade osammanhängande i över en timme och upprepade sin bitterhet över att han troligen inte kommer få Nobels fredspris.
Generalerna förblev som stenstoder.
Sedan sade Trump något som faktiskt hade en faktisk innebörd. Han sade att USA inte längre skulle använda sin armé för uppdrag i andra länder. Det yttre hotet skulle prioriteras ned. Istället handlade framtidens utmaningar om ”det inre hotet”. Kanske, sade presidenten retoriskt, skulle vi använda armén mot det hotet?
Tydligare kan inte hotet om att behålla makten med våld uttryckas. Det brukar sägas att grundreceptet för den som vill ta ett land i auktoritär riktning är att hitta en yttre fiende. George Orwell formulerade det redan i boken 1984, där Oceaniens krig mot växelvis Eurasien och Östasien används som motiv för att hålla befolkningen i schack.
För dagens höger finns en yttre fiende. Ofta handlar det om ”invandrarna”, en abstrakt hop från världen runtomkring som riskerar att välla in över landets gränser. Eller också är det ”islam” eller någon lika vag ”internationalism” eller ”globalism”.
Det blir dock allt mera tydligt att det inte är denna yttre fiende som är huvudfokus, annat än som en projiceringsyta för att komma åt vad Trump nu uttalat valt att kalla den inre fienden.
Först alla de i det egna landet som kan antas samarbeta eller sympatisera med det yttre hotet, i förlängningen alla som är emot att makten stannar i samma händer och demokratin sakta avskaffas. Därav attackerna mot universiteten, kritiska massmedier och alla som går ut på gatorna för att protestera mot utvecklingen. Därav terrorstämplingen av de som försöker opponera sig.
För det handlar inte om alla som demonstrerar. Alla minns förstås att han också stod bakom stormningen av Kapitolium efter valförlusten 2020, och har benådat de som deltog i den.
Trumps frekventa användning av nationalgardet för att stoppa även milda protester är, som det verkar och att döma av hans tal inför generalerna, bara ett första uttryck för detta.
Det går inte att tolka på något annat sätt än att presidenten håller på att vänja de amerikanska väljarna vid en inre krigssituation. Redan i sina första utnämningar efter tillträdet i januari var det tydligt att han ville ha de mest lojala företrädarna på de poster som handlar om att styra USA:s våldsapparat. Försvaret, CIA, FBI och justitiedepartementet.
Mellanårsvalet 2026 blir ett första test. Skulle Tump acceptera att han förlorar kontrollen över kongressen?
Och vad säger generalerna om de får order att använda vapen mot den egna befolkningen. Klarar de av att behålla sina stenansikten då?
Och till oss här hemma behöver frågan ställas: skulle vi förstå om samma logik och retorik började användas i vårt eget land?
Kanske är det till och med så att den utvecklingen redan är påbörjad?
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
