Varför hattar Anna-Karin Hatt?

Både SD och V kräver plats i regeringen, det sätter press på Centern.

Om opinionsundersökningarna står sig blir Centerpartiet vågmästare och kungamakare efter nästa val. Därför blir Anna-Karin Hatts vägval intressant och avgörande. Men än så läge är svaren vaga och undanglidande.

Någon slags intern (”hemlig”) process ska pågå i Centern. För allt detta är uppenbarligen synnerligen känsligt. Centerpartiet befinner sig förvisso i mitten. Det kommer så att säga med partinamnet. Det kan vara en framgångsrik politisk strategi.

Men är det klokt att vela hit och dit, nu när Mittens rike nästan blivit ett ingenmansland?

Två grenar på samma folkliga träd

Centern är numera ett mer principfast marknadsliberalt parti än tidigare, som i många ekonomiska frågor har placerat sig långt ut på den nyliberala flanken. Tidigare präglades Centern mer av pragmatism och en underliggande, om än inte alltid synliggjord, värdekonservatism. Och var i hög grad ett intresseparti för lantbrukarna och landsbygden. Partiet hette ju från början Bondeförbundet.

På den tiden distanserade sig Centern alltid från den politiska högern, bönderna var en delmängd av ”det arbetande folket”. Till skillnad från överklassen. Centerpartiet har förstås alltid varit ”icke-socialistiskt”. Men Centern och Socialdemokraterna har ändå återkommande samarbetat under 1900-talet. Axeln mellan arbetarna och bönderna har varit stark, och deras folkrörelser är två skilda grenar på samma folkliga träd.

Genom Alliansen stärktes banden till Moderaterna och de andra borgerliga partierna, det blev inte längre kontroversiellt att samarbeta med högern. Men det var då. För sedan dess har spelplanen verkligen ritats om.

Den tidigare partiledaren Muharrem Demirok förklarade att Magdalena Andersson var hans statsministerkandidat. Och tjänstemän från Centern och de rödgröna partierna hade något samtalsmöte. Men det var kontroversiellt på många håll i Centerrörelsen. Flera generationer unga CUF:are har ju gått Timbros kurser och fått lära sig att fienden står till vänster. Så Demirok fick avgå.

Laddad fråga

In kom Anna-Karin Hatt, och hon har ännu inte satt ner foten om vilken väg Centern kommer att välja. Hon undviker nogsamt att göra om Demiroks misstag. Kanske kommer hon inte att ge besked överhuvudtaget, före valet. Uppgifter om att Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Mikael Damberg och Centerpartiets motsvarighet Martin Ådahl ska ha samtalat innan höstens budgetalternativ skulle presenteras förnekas bestämt av den senare, men bekräftas av andra. Det visar hur laddad frågan om Centerns vägval verkligen är.

Det är Sverigedemokraternas framväxt som har splittrat borgerligheten. Centern är nu det enda borgerliga parti som står kvar och inte vill samarbeta med Jimmie Åkesson. Centern är trogna den liberala kritiken mot ny-nationalismen och högerpopulismen.

Centern vägval, eller icke-vägval, har upprört många borgerliga opinionsbildare. Historiskt har ju Centern också varit borgerlighetens svarta får som ibland gjort upp med den stora fienden Socialdemokraterna. Ulf Kristerssons ”inbjudan” till Centerpartiet om att bilda en ”tillväxtpakt” var förstås mest ett taktiskt spel för galleriet. Syftet var att etablera bilden av att det rödgröna blocket (läs V och Mp) inte är för tillväxt och frihandel. Och att pressa Anna-Karin Hatt. Kanske var det ett sätt att vädja till liberalt sinnade centerpartister.

Men om Kristerssons ambition verkligen var seriös (vilket kan ifrågasättas), var metoden förstås helt kontraproduktiv. Och naturligtvis avvisade Hatt inviten. Det är, deklarerade hon, inte aktuellt, med hänvisning just till Sverigedemokraterna. Centern vill inte vara en del av Tidösamarbetet. Fredrik Johansson skrev förstås en synnerligen indignerad ledare i Svenska Dagbladet: ”Tomhetens Hatt”. Den ”besatthet av Sverigedemokraterna som definierar Centerpartiet består”, skrev Johansson.

Ytterligare press på Centern

Centern vill varken ge Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet politiskt inflytande. Detta är ”linjen”. Även om partiet är tydligare i sin aversion mot Sverigedemokraterna än Vänsterpartiet. Problemet är att både partierna längst till vänster och längst ut till höger kräver att komma in i nästa regering. Vilket sätter ytterligare press på Centern.
Men sanningen är förstås att även Socialdemokraterna och Magdalena Andersson håller alla dörrar öppna, och sedan länge sagt sig vilja bryta upp blockpolitiken. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill att de rödgröna partierna på något sätt ska gå fram gemensamt i nästa års val. Det kommer Socialdemokraterna med all sannolikhet inte att göra. Erfarenheterna från valrörelsen 2010 var att det ledde till ett stort s-tapp i väljarstödet. För att inte tala om ”kosackvalet” 1928 då det fanns en samverkan med kommunisterna (ett liknande arrangemang fanns på den borgerliga sidan, för att maximera antalet mandat). Även 1928 backade Socialdemokraterna. Mot denna bakgrund är det troligt att Socialdemokraterna lär stå fast vid att gå till val på egen hand, och hålla alla dörrar öppna. Utom när det kommer till Sverigedemokraterna.

Det verkar som att Centern och Socialdemokraterna just nu har lite samma strategi. Den är inte riskfri. Och kanske särskilt utmanande för Centerpartiet. Frågan är ju om partiet väljer Andersson eller Kristersson som statsminister. Utan tydliga svar, kan det bli ännu en långbänk innan Sverige får en ny regering efter nästa val? I synen på ekonomi och skatter ligger Centern rätt nära Moderaterna. Men i många andra frågor står partiet närmare de rödgröna partierna. Ta bara Centerns kritik av regeringens kapning av stödet till Industriklivet och den gröna omställningen. Centern vill införa en miljöbonus, något som går helt på tvärs mot Tidöpartiernas politik. För att inte tala om Centerns motstånd mot hela denna ”sverigedemokratisering” av borgerligheten.

Historien kan vara skoningslös

Expressens Viktor Barth-Kron menade för ett tag sedan att Anna-Karin Hatt i själva verket öppnat för att lägga ner sina röster och släppa fram Ulf Kristersson som statsminister, om Sverigedemokraterna inte ingår i regeringen men har ett samarbete i någon slags ”Tidö 2.0”. Kanske övertolkar Barth-Kron Centern här. Detta förutsätter förstås att Tidöpartierna blir större än de rödgröna.

Kan man tänka sig det omvända, det vill säga att Centern släpper fram Magdalena Andersson om de rödgröna blir större och Vänsterpartiet samarbetar med men inte ingår i regeringen? Ja, kanske det. Vi har ju negativ parlamentarism här i landet och det har hänt tidigare. Men i så fall måste de fasta blocken i någon mening luckras upp, för att det inte ska bli ännu en mandatperiod präglad av stillestånd och taktiskt kattrakande. Och om man som Centern ogillar både Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas politik är detta en kontraproduktiv linje.

Ett stödparti som inte sitter i regeringen kan ju pressa igenom sin politik i högre grad än om det satt med vid regeringsbordet. Det är Tidösamarbetet ett tydligt exempel på.

Så, hur länge har Centern råd att vara vaga och kryptiska om vartåt det lutar? Det som kan vara en bra strategi för att maximera väljarstödet innan valet kan leda till en etter värre svekdebatt efteråt. Osäkerheten kan medföra att Centern tappar väljare, att de som ogillar Vänsterpartiet röstar på ett annat borgerligt parti och de som ser Sverigedemokraterna som det största problemet väljer ett rödgrönt parti. Det verkar som att Centerns väljare är särskilt kritiska till att Sverigedemokraterna dikterar regeringens politik. Men många av de aktiva i Centern, inte minst i Stockholm, ser nog ett samarbete vänsterut som ett lika stort eller värre förräderi.

Det är väl därför Anna-Karin Hatt hattar. Men historien kan vara skoningslös mot den som kommer för sent och inte sätter ned foten.

Håkan A Bengtsson