Mandelson var den förste som kallades spin doctor på den här sidan Atlanten.
En olycka kommer sällan ensam. Först förlorade Keir Starmer sin vice premiärminister, Angela Rayner, på grund av icke inbetald skatt. Sedan fick han avsätta Storbritanniens ambassadör i Washington.
Peter Mandelson är ännu ett brittiskt ”offer” i Epsteinhärvan. Tidigare har prins Andrew fråntagits alla sina kungliga åtaganden. Epsteinhärvan lär leda till fler tunga fall. Men den här ”affären” kastar en mörk skugga över Labour.
Det första året i regeringsställning har varit fyllt av motgångar och bakslag. Starmer har rekordlåga förtroendesiffror. Beror det på oflyt, bristande erfarenhet eller bara politisk oförmåga? Starmers ledarskap, auktoritet och omdöme är starkt ifrågasatt, även i hans egna parti.
En av arkitekterna
För när det kommer till Mandelson finns en särskild politisk laddning. Han var en av arkitekterna bakom New Labour. Den brittiska misstron mot politikerna är välkänd, att driva med de folkvalda något av en nationalsport. Under senare år har förtroendet för politiker minskat ytterligare, runt om i världen och kanske i synnerhet i Storbritannien. Den har närts av kritik mot globaliseringen, EU och invandring, och förstås av landets urusla ekonomiska utveckling de senaste 20 åren.
Mandelsonaffären minskar inte direkt misstron mot den politiska klassen.
In i det längsta försvarade Starmer sin ambassadör. Att han umgåtts med Epstein och bott i hans hus vid åtskilliga tillfällen var känt sedan tidigare. Men det framkom också att Mandelson stött och gett råd till Epstein, även efter att han dömts för pedofili. Mandelson skickade stora fakturor till Epstein från sitt konsultbolag.
Mandelson har varit en maktspelare i Labour under fyra decennier. Partiledarna har kommit och gått. Men Mandelson har bestått. Han har varit något av en grå eminens, en strateg, men också parlamentariker, minister och EU-kommissionär. Han kan beskrivas som en fixare som hållit ordning i leden, städat upp, ansvarat för ”våta jobb” och medlat mellan stridande viljor.
Han har varit något av Labours consigliere. Det vill säga gjort skitjobbet och ibland ”tagit en kula” för sin ledare. Vilket inneburit att han samlat på sig många fiender under årens lopp. För med det jobbet kommer ett slags hänsynslöshet. Han har också fått några intressanta epitet, som ”den röda rosens Machiavelli” och ”Prince of Darkness”.
Men Peter Mandelson har själv också blivit en publik figur, och ofta hamnat i skottgluggen för skandaler och konflikter. Ofta är det ju underhuggarna som får skulden och får kritik, inte högsta hönset. Det är förenat med politiska risker att kritisera partiledaren. Det är budbäraren och hantlangaren folk blir förbannade på. Det går inte att säga: ”Don´t Shoot Me I´m Only the Piano Player”.
Kunde tala med Trump
Mandelson är en nu en bit över 70 år gammal. Varför gjorde pensionären politisk come back på en så central post som ambassadör i Washington? Ett skäl var att han har skaffat sig ett stort internationellt nätverk, inte minst i USA. Han har semestrat med en av Trumps nyckelpersoner i finansministeriet. Han är vän med producenten till The Apprentice, teveprogrammet där Trump fick sitt stora publika genombrott.
Mandelson ansågs kort sagt ha presidentens öra, kunna tala även med Trump (som ju också uppgåtts med Epstein). Vilket nog kan stämma.
Relationen till USA är särskilt viktig för Storbritannien, speciellt i denna osäkra tid. De två länderna har av historiska och kulturella skäl en ”särskild relation”. Det var Mandelson som fick till Trumps statsbesök i Storbritannien den här veckan. Planen var att han som ambassadör skulle ta emot Trump på flygplatsen. Men så blev det inte.
Mandelson har också varit en internationell spelare och skaffat sig ett imponerande nätverk. Han spelade en central roll i Progressive Governance med Tony Blair och Bill Clinton och den brittiska tankesmedjan Policy Network som bas. Han har haft sitt finger i många av de politiska syltburkarna de senaste decennierna.
Mandelsonaffären handlar också om pengarnas roll i politiken Och om att politiker kan dra in stora pengar efter sin karriär, öppna dörrar till än den ena än den andra.
Tjäna pengar på kontaktnät
The Guardian har precis fått tillgång på filer från den tidigare premiärministern Boris Johnsons privata kontor. Det framgår att han tjänat stora pengar på sitt kontaktnät.
Han fick till exempel två och en halv miljon svenska kronor från en hedgefond efter att ha haft ett möte med Venezuelas president Nicolás Maduro. En konservativ tidigare politiker har tydligen inga problem att underhandla med en totalitär vänsterpresident.
Om det är någon som betalar bra.
Och Johnson är inte ensam. Tony Blair har sedan han avgick ägnat sig åt rådgivning och uppdrag av samma slag, även med länder och politiker som befinner sig i det politiska skymningslandet. Även Peter Mandelson driver en egen internationell lobbyfirma ”Global Counsel”, och har tjänat pengar på de kontakter han skaffade sig som aktiv politiker, som minister och EU-kommissionär.
Den här affären påverkar kanske inte direkt missnöjet med politikerna. Men den bekräftar bilden av att politikerna lever i en egen värld, långt bort från vanliga medborgares väl och ve, som gör nästan vad som helst för pengar.
Sedan finns en personlig dimension. Peter Mandelson har haft en osviklig förmåga att hamna i trubbel och man undrar om han har en inneboende dragning till bråddjupa stup. Sådana personer dras ju inte sällan till politiken och det offentliga livet.
Han har fallit fler gånger. Närmare bestämt är detta tredje gången han får lämna ett offentligt uppdrag. Jag skrev i Dagens Nyheter 1999 om en kritisk biografi om ”Mandy” och hans första avgång och konstaterade att detta var slutet på ”en enastående politisk karriär”. (”Det var Mandelsons elitistiska samhällssyn som öppnade falluckan.”) Min prognos visade sig helt felaktig. Mandelson har varit en osannolik ”Come Back kid” flera gånger om. Den gången hade han inte redovisat ett räntefritt lån från en annan regeringsmedlem.
Men snart fick han en ny ministerpost av Tony Blair. Men så kom en ny skandal, han hade skyndat på ett medborgarskapsärende som rörde en av Labours stora donatorer. Då fick han sparken ur regeringen igen. Efter några år utsågs han till Storbritanniens EU-kommisionär.
Och nu har han fått respass en tredje gång. Hans klassiska uttalande om att han var ”intensivt avslappad till att människor blev snuskigt rika så länge dom betalar skatt”, har satt bilden av honom och av New Labour. Även om han på sistone omvärderat den där formuleringen, med hänvisning till den ökade ojämlikheten och de stagnerade inkomsterna och levnadsvillkoren för vanliga inkomsttagare.
Säg mig vem du umgås med …
Alla hans tre avgångar har haft med pengar och hans relationer till förmögna människor att göra. I sina memoarer ”The Third Man” skriver han om kritiken mot hans vänkrets: ”Jag erkänner att jag dras till individualister, till människor vars prestationer och starka personligheter gör dem till intressant sällskap.” Och skriver att framgångsrika människor ”inom politik, näringsliv, journalistik, mode eller konst som utstrålar energi, har tankeväckande insikter och drar till sig intressanta människor … Jag ber inte om ursäkt för det. Jag är en rastlös själ.”
Säg mig vem du umgås med så ska jag säga vem du är.
Peter Mandelson föddes in i den politiska eliten, närmare bestämt Labours politiska aristokrati. Han morfar Herbert Morrison var ledande Labourpolitiker i början av 1900-talet: minister redan 1929, ingick i krigsministeriet under andra världskriget och blev vice premiärminister och senare utrikesminister i Clement Attlees regering efter valsegern 1945. Det var den regeringen som la grunden till den moderna välfärdsstaten och den statliga sjukvården, NHS.
Peter Mandelson växte upp i Hampstead där partiledare som Hugh Gaitskell och Michael Foot också bodde. Harald Wilsons hus låg bara runt hörnet. Efter att Wilson vunnit valet 1964 blev han premiärminister och familjen Mandelson bjöds hem till familjen Wilson på 10 Downing Street. Mandelson fick pröva att sitta i premiärministerns stol i Cabinet Room. Han konstaterade själv: ”Jag var medveten om att jag kände mig på något sätt speciell. Medveten om att delar av den känslan berodde på att mina band med Labour började i min familj”.
Men uppväxten kom förmodligen också ett betydande självförtroende. De personliga eller kulturella hindren för att närma sig den yttersta politiska makten blir små eller överkomliga. Och inte heller någon överdriven respekt för makthavare. Men ett övermått av självförtroende kan förstås slå över i hybris. Mandelson bär under alla omständigheter på ett betydande politiskt arv och kulturellt kapital, som han fick med sig hemifrån.
Den förste ”spin doctorn”
Mandelson har befunnit sig i politikens centrum och stormens öga i 40 år. När Neil Kinnock blev partiledare efter valförlusten 1983 utsågs Peter Mandelson till Labours kommunikationschef. Visserligen hade han haft en kortare period i brittiska kommunistpartiet men hade nu hittat hem till Labour. Under några år på London Weekend Television (LWT) fick han förståelse för de moderna mediernas logik.
Han var den förste på den här sidan Atlanten som kallades ”spin doctor”. Det vill säga en person som kan spinna en fråga i medierna till sin favör, och som har som jobb att ägna sig åt att påverka medierna, genom kontakter, samtal och möten.
Tiden för långa och detaljerade valmanifest som ingen läste var nu över. Istället hamnade fokus på tydliga budskap och valfilmer som mer spelade på känslor än redovisade fakta. De röda fanorna ersattes av röda rosor. Neil Kinnock hade fått idén från Sverige, där Socialdemokraterna redan hade gjort rosen till partisymbol.
Labour blev mer som andra socialdemokratiska partier under de här åren och Kinnock tog sig an yttervänstern, framför allt trotskistiska Militant som hade en stark ställning i flera stora städer. Kinnock och Mandelson drog åt samma håll. Men ändå misslyckades Labour att vinna val. Det öppnade för duon Tony Blair och Gordon Brown.
Den tredje mannen
Det är här den tredje mannen kommer in historien om New Labour. Tillsammans utgjorde de tre den nya tidens triumvirat i Labour, i varje om man ska tro Mandelson. Han beskriver i sina memoarer hur han tidigt identifierade de då unga parlamentsledamöterna Tony Blair och Gordon Brown som talangfulla, ambitiösa och energiska. Framför allt ville de vinna val till varje pris. I Mandelsons historieskrivning är det nästan som att det är han som lyfter fram Blair och Brown, ser till att de hamnar i tevesofforna och får en stark offentlig roll. De två var länge nära lierade med varandra. Men så var det frågan vem av de två som skulle bli högsta hönset. Mandelson satsade på Blair och så blev det. Vilket skapade en bitterhet hos Brown, som egentligen var mer insutten i partiet. Mandelson förnekar förstås att han själv spelade någon roll när partiledarfrågan avgjordes. Brown lovades över en middag med Blair att en gång få bli premiärminister. Det blev han också 2007. Men i tio år tampades Labourregeringen med spänningarna och maktkampen mellan Brown och Blair, ”browniter” stod mot ”blairiter”. Det fanns en politisk konflikt mellan en modernistisk mittenpolitik (Blair) och en klassisk socialdemokratisk position (Brown). Men de hade också olika temperament. Mandelson stod på Blairs sida.
Mandelson var också valgeneral 1997 när Labour vann en ännu större seger än 1945, här fanns förstås en historisk koppling till Mandelsons morfar som var med den gången. Valsegern gav Labour 13 år vid makten. Tre valsegrar är unikt i Labours historia. Men de sista åren förmörkades och försvårades av beslutet att delta i Irakkriget och av finanskrisen 2008, som drabbade Storbritannien mycket hårdare än många andra länder. Så Brown hade stora politiska problem efter att han äntligen fick ta över rodret 2007.
Flög för nära solen
Vad gör Brown då. Jo, kallar in Peter Mandelson som nu gör entré i regeringen igen, som näringsminister, men i praktiken var han ett slags inofficiell ställföreträdande premiärminister. Uppdraget var att vända opinionsläget.
Varför tog Gordon Brown in en person han egentligen tyckte så illa om? Kanske för att tilltron till Mandelsons förmåga var betydande både bland hans vänner och hans fiender. Och ingen kan betvivla att han var en politisk människa av ett särskilt slag. Men den gången gick det inte. Labour förlorade valet 2010 och fick uppleva 14 långa år i opposition.
Peter Mandelson fick sedan ytterligare ett tungt jobb, som ambassadör i Washington DC. Fågel Fenix flög enligt myten för nära solen, men återföddes sedan ur askan. Peter Mandelson har bränt sina vingar många gånger. Och återfötts i nya ständigt nya politiska roller och positioner. Men kanske var detta sista gången? Han har avgått och han har avsatts. Men jag tvivlar på att han har abdikerat.
Håkan A Bengtsson
Källor:
Håkan A Bengtsson: Mannen bakom Blair: Det var Peter Mandelsons elitistiska samhällssyn som öppnade falluckan. DN-kultur 1999
Peter Mandelson & Roger Liddle: The Clair Revolution: Can New Labour Deliver? 1996.
Paul Routledge: Mandy. The Unauthorized Biography of Peter Mandelson. 1999.
Peter Mandelson: The Third man. Life at the heart of New Labour. 2010
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
