Dramatiska förändringar i brittisk politik

Kris för klassiska partierna. Visar behovet av progressiv politik efter konservativa eran.

Storbritannien står av allt att döma inför ett stort politiskt systemskifte. De traditionella partierna som så länge dominerat brittisk politik är i djup kris.

Missnöjet med Tory och Labour har ackumulerats under en längre tid. Storbritannien har ett majoritetsvalsystem som länge säkrat de stora partiernas maktposition och försenat skiftet. Men nu konkurrerar flera nya partier på allvar om parlamentsplatserna.

Mest dramatisk och uppseendeväckande är scenförändringen på högerkanten.

Särskild symbolisk betydelse

Nigel Farages nya högerpopulistiska parti Reform surfar på en enorm framgångsvåg.

Det är inte unikt i Europa i dag. Sverigedemokraterna blev största borgerliga parti redan i förra valet. I Frankrike har Republikanerna, som bar den gaullistiska facklan vidare, pulveriserats. Tyska AfD gjorde ett rekordval i vintras. I Norge fick Fremskrittspartiet häromdagen sitt största stöd någonsin och tog över ledartröjan från Høyre på den kanten. I Italien har postfascistiska Italiens bröder tagit ett bastant grepp över regeringsmakten. Och vi har sedan tidigare Orbán i Ungern och Lag och rättvisa i Polen.

Inget förvånar numera.

Men frågan är om inte det politiska skiftet i Storbritannien har en särskild symbolisk och existentiell betydelse för demokratiska partier i vår del av världen. Inte minst den politiska vänstern såg ju den brittiska parlamentarismen som en förebild redan vid förra sekelskiftet. Här i landet har vi också importerat brittiska idéer och politiska koncept.

Konservativa Tory förlorade regeringsmakten förra året efter 14 år vid makten. Det var turbulenta år som lämnat partiet skadeskjutet och försvagat. Tory tappade mer än två tredjedelar av sina mandat. De politiker som nu tagit över partiet imponerar inte. Partiledaren Kemi Badenoch framstår inte som en trovärdig framtida premiärminister, frågan är om hon leder sitt parti i nästa valrörelse?

Efterlängtad revansch

Reform stöds enligt opinionsmätningarna nu av 30 procent, medan Tory ligger på nära nog hälften. Nigel Farage är en skicklig trumpiansk politiker som hela tiden lyckas hamna i centrum, genom kontroversiella uttalanden som inte sällan har en rasistisk vinkling, särskilt gentemot muslimer. Han underblåser gärna upplopp och protester mot ”flyktinghotell” runt om i landet. Om Reform skulle lyckas är det ett unikt skifte. För Tory har ända sedan det brittiska imperiets dagar varit det statsbärande partiet framför alla andra.

Det är inte mindre turbulent på den andra kanten.

Labour fick en efterlängtad revansch i valet förra året, efter 14 år i opposition. Men det har inte gått så bra. Den senaste motgången var att vice premiärminister Angela Rayner tvingades avgå efter en skatteskandal.

Rayner tillhör partiets vänsterflygel, och personifierade med sin tuffa uppväxt partiets bas i arbetarklassen, som partiet bildades av och för. Med andra ord är hon en typ av politiker som numera är sällsynt i brittisk politik, där de allra flesta läst på de fina universiteten i Cambridge eller Oxford.

Tony Blair hade John Prescott som vice premiärminister, som med sin fackliga bakgrund var en tillgång för den regeringen. På den tiden hade Labour ett fortsatt mycket stort stöd i arbetarklassen och den så kallade Röda muren var självklart röd. Men New Labour gjorde samtidigt inbrytningar i medelklassen. Det var en väljarallians som garanterade 13 år vid makten. Men efterhand började den krackelera på båda fronter. Och Labours stöd i de gamla industribältena har sedan försvagats, där andra partier och politiker har inbrytningar på sistone. Brexit och högerpopulismen ändrade den politiska geografin. Såväl Boris Johnson som Nigel Farage har lyckats appellera till ”vanligt folk” på ett sätt som den gamla högern inte förmådde.

Misstron mot eliten

Politiska skiften sker i inte i ett historiskt tomrum. Vi behöver få fatt på de långsiktigt verkande strukturella faktorerna. De politiska partierna har tappat sin breda folkliga förankring. Missnöjet med den magra ekonomiska utvecklingen i Storbritannien är en annan central faktor. I vår tid är misstron mot eliten fast förankrad i folkdjupet.

Labour vann visserligen valet förra året, men Keir Starmer surfade inte heller på någon våg av entusiasm utan snarare handlade det om en lättnad över att nu befrias från det skandalomsusade konservativa partiet.

Labour utlovade en ny politisk ansats. Staten skulle få en större roll. Det skulle inte bli några skattehöjningar för vanligt folk, men för de som har högst inkomster. Men redan innan valet stod det klart att det ekonomiska handlingsutrymmet var mycket begränsat. Statsskulden är hög och tillväxten låg.

För att få ihop budgeten krävdes antingen skattehöjningar eller åtstramningar. Labour valde små skattehöjningar och stora nedskärningar. Den långsiktiga nyckeln var, hävdade Labour redan innan valet, att få upp produktiviteten och tillväxten för att öka hushållens inkomster och statens intäkter. Detta var särskilt viktigt i ett land som stått och stampat ekonomiskt i femton år.

Prestigeförlust för Starmer

Det har inte blivit mycket av förhoppningarna om en växande ekonomi, inte än i varje fall. Det är dessutom en långsiktig fråga, inte en quick fix.

Men Labours parlamentsgrupp gjorde revolt och stoppade regeringens förslag om nedskärningar i de sociala stödsystemen. Det var en exceptionell och tidigare osedd politisk händelse. Och en stor prestigeförlust för premiärminister Keir Starmer och hans finansminister Rachel Reeves.

Hur Labourregeringen ska få ihop sin ekonomiska politik är i nuläget osäkert. Under hösten ska en ny budget presenteras. Kanske beseglar den Labourregeringens framtid. En del politiska kommentatorer menar att Keir Starmer redan är körd, trots att det är fyra år till nästa val. Han kom in på 10 Downing Street med goda förtroendesiffror. Men nu mäter han sämre än någon annan premiärminister någonsin gjort. Samtidigt utmanas Labour i det progressiva fältet, bland annat av De Gröna.

Liberaldemokraterna var framgångsrika förra året, räknat i antalet vunna parlamentsplatser även om väljarstödet inte ökade nämnvärt.

Corbyns nya parti

Men Labour hotas också av det nya vänsterparti som är under bildande, till vilket den ur Labour uteslutne tidigare partiledaren Jeremy Corbyn har anslutit sig. Partiets framtidsutsikter är i dagsläget ännu osäkra. Liksom varifrån det nya partiet plockar sina röster. Det blir kanske från flera partier, som Labour, De gröna, andra småpartier och från soffan. Labour lär i varje kunna förlora en hel del mandat, vilket lär gynna det största partiet på högerkanten, vare sig det är Reform eller Tory.

Ett uttryck för Labours oförmåga att balansera mellan det ena och andra är förstås kriget i Gaza. Här är anklagelserna om antisemitism som ju präglade Corbyns år som Labourledare en viktig bakgrundsfaktor. Starmer gav länge Israel ett starkt och oförbehållsamt stöd. Det dröjde länge innan Israels övergrepp och krigsbrott i Gaza ens kritiserades, och då får man säga att det blivit tämligen modesta invändningar. I helgen fängslades fler hundra demonstranter som protesterade mot kriget. Mestadels var det fråga om pensionärer. Arrangören bakom manifestationen har terrorstämplats.

Organisationen kan kritiseras för många av sina aktioner, men att terrorstämpla den framstår inte som klockrent, för att uttryck sig milt. Misstron mot Labour bland landets muslimska medborgare lär öka och detta kan säkert gynna det nya vänsterpartiet.

Krisen utgör bakgrund

Så ser det nya landskapet ut, på den ena kanten våldsamma protester mot flyktinghotell och på den andra fängslas pensionärer som protesterar mot kriget i Gaza.

Politiska skiften kommer inte över en natt. Allt som hänt efter finanskrisen 2008 har banat väg för allt detta. Brexit, alla dessa brittiska skandaler och den permanenta ekonomiska krisen, utgör en bakgrundsfond. De långsiktigt verkande samhälleliga, ekonomiska och politiska förändringarna kan plötsligt leda till stora förändringar. Där är vi nu, nu när Merry old England inte längre är så Merry.

Detta är en del av ett större mönster och aktualiserar en central fråga: Hur formulera och realisera en progressiv politik i denna konservativa era?

Håkan A Bengtsson