Förtrycket mot palestinier började för många år sedan

Israel-Palestina Omvärldens passivitet har starkt bidragit till katastrofen idag. Det skriver Thomas Hammarberg.

Det finns en lång historia bakom kriget mellan Israel och Hamas och det fruktansvärda folkmord som nu utspelar sig i Gaza. Mer än sjuttiofem år av motsättningar, flera krig och ständigt förtryck har satt djupa spår och påverkat generation efter generation. Nu krävs en omedelbar vapenvila, men för att skapa en långsiktig fred behövs också ett aktivt agerande från det internationella samfundet. Omvärldens passivitet har starkt bidragit till katastrofen idag.

Spänningarna förvärrades

FN beslöt i november 1947 att Palestina skulle delas i två stater när det brittiska mandatet upphörde. Den ena för ett självständigt arabiskt land och den andra för en oberoende judisk stat. Jerusalem skulle vara öppet för bägge grupper, men administreras av en internationell enhet. 

Men spänningarna mellan de två folkgrupperna förvärrades. Palestinska byar och städer utsattes för attacker som pressade många invånare att fly sina hem. Israel fick därmed kontroll över ett större område än det som FN-företrädarna hade angivit. 

I mitten av maj 1948 utropades staten Israel formellt. Ett försök av några av de arabiska grannländerna att med militärt ingripande ge stöd till palestinierna slutade i fiasko.

FN gav i det läget Folke Bernadotte uppdraget att försöka medla mellan de två parterna. Efter en tid av ingående utredning var en av hans slutsatser att åtgärder måste vidtas för att göra det möjligt för de palestinska flyktingarna att återvända till sina hem i säkerhet.

När Bernadottes bedömning blev känd attackerades han på öppen gata i Jerusalem och mördades brutalt. De som genomförde mordet visade sig vara knutna till en av de israeliska terrorgrupperna.

Omfattande flyktingvåg

Några månader senare beslöt FN:s generalförsamling att de flyktingar som ville återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skulle tillåtas göra det så snart som möjligt. De som inte kunde eller ville komma tillbaka skulle få ersättning för förlorad egendom, enligt internationell praxis.

Än i dag har dessa flyktingar inte fått rätt att återvända. Inte heller har de fått någon ersättning för de förlorade tillgångarna i det tidigare hemmet. De flesta av de som ursprungligen flydde är nu döda.

Vad som hände åren 1947–49 är känt bland palestinierna som Nakba, katastrofen. Från början verkade inte det internationella samfundet ha förstått omfattningen av denna flykt och dess orsaker. Detta trots omfattningen av den palestinska flyktingvågen. Det handlade om omkring 750 000 personer, en majoritet av det palestinska folket.

Händelserna i byn Deir Yassin den 9 april 1948 borde ha väckt djupare oro om utvecklingen. En skoningslös massaker, bland offren också kvinnor, barn och äldre personer. Överlevande offer fördes därefter runt i tätorter som en sorts troféer.

Massakern i Deir Yassin var inte unik. Men eftersom dessa händelser var politiskt känsliga, inte minst inför utlandet, blev fakta kring dessa aktioner hemligstämplade för en längre tid.

Systematisk förstörelse

Det var först efter ett par decennier som israeliska forskare fick möjlighet att läsa en del av de rapporter som hade censurerats. Även om dessa dokument inte var heltäckande och släpptes sent kunde forskarna ge en bild av hur palestinierna hade behandlats och varför de hade flytt. 

Det stod klart att förstörelsen av hela byar och städer hade varit systematisk. En av de mer kända forskarna, Benny Morris, listade 369 fall av förstörda byar. Andra forskare har noterat ännu fler drabbade byar.

Ytterligare information om sådana krigsförbrytelser under 1940-talet kom fram så sent som 2021 genom den israeliska tidningen Haaretz som samarbetat med institutet Akevot. En av de rapporterna beskrev hur Irgun-milisen hade avrättat 80–100 palestinska bybor därför att de inte viftat med den vita flaggan som skulle visa att de inte tänkte göra motstånd. Den rapporten beskrev också att palestinier tvingades gräva gravar för sig själva och därefter sköts ihjäl.

Forskarna är överens om att palestinierna lämnade sina hem som en konsekvens av våld, utvisning, hot och rädsla. Benny Morris bekräftade att flyktingproblemet orsakades av attacker från terroristiska styrkor på arabiska byar och städer. Dessutom hade invånare på andra orter flytt av rädsla för att själva drabbats av överfall.

Interna dokument som senare till en del offentliggjordes lämnade inga tvivel om det faktum att israeliska ledare, inklusive Ben-Gurion och andra ministrar, kände till våldet som riktades mot palestinier. Metoder som användes för att driva bort palestinier var angivna i olika dokument. Några medlemmar av det israeliska kabinettet blev enligt rapporter chockerade när de förstod vad som inträffat och begärde en grundlig utredning. Men någon sådan genomfördes aldrig.

Rätten att återvända

Rätten att få återvända till sitt hemland är en etablerad och erkänd rättighet i internationell rätt. I artikel 13.2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna föreskrivs otvetydigt att ”var och en har rätt att lämna vilket land som helst, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt land”.

Dagen efter att generalförsamlingen antagit den allmänna förklaringen röstade den för resolution 194 (III) som förklarar att palestinierna ska tillåtas återvända till sina hem eller alternativt få konkret ersättning.

Generalförsamlingen beslutade att de flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör tillåtas göra det så snart som möjligt, och att ersättning ska betalas ut för egendom som enligt folkrättens principer eller rättvisa bör ersättas av de ansvariga regeringarna eller myndigheterna.

Internationella normer för mänskliga rättigheter har sedan dess bekräftat rätten att återvända. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har klargjort att rätten att återvända också gäller omtvistade territorier och territorier som har genomgått politisk förändring. Kommittén har vidare betonat att rättigheten inte enbart gäller de ursprungliga flyktingarna utan också deras ättlingar.

Folkrättsliga fakta

Detta, tillsammans med den senaste tidens dramatiska våldseskalering, leder fram till ett antal folkrättsliga fakta och synpunkter som borde ligga till grund för världssamfundets agerande:

• Israel ockuperar Västbanken och Gaza sedan juni månad 1967. Som ockuperat område lyder Västbanken och Gaza under internationell rätt, då särskilt Haagkonventionen från 1907 och Genèvekonventionen från den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (fjärde Genèvekonventionen). Enligt de nämnda konventionerna har ockupationsmakten att respektera de regler som gällde i området före ockupationen. Ändringar får endast ske för att genomföra förbättringar för lokalbefolkningen eller skydda ockupationsmaktens legitima säkerhetsintressen. Idag åberopar Israel Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 som ett sådant säkerhetsintresse. Hamas dåd var vidrigt och Israel har rätt att försvara sig – men det folkmord, den svältpolitik och den fördrivning av människor som Israel idag bedriver i Gaza strider mot krigets lagar och kan varken moraliskt eller juridiskt legitimeras med att de är nödvändiga för att skydda Israel. 
• Israel har använt massfördrivningsorder och militära angrepp för att tvinga människor bosatta i Gaza in i fem avgränsade zoner som utgör mindre än 20 procent av Gazas yta. Oxfam har i en ny analys visat att Israel, sedan man bröt vapenvilan den 18 mars, utfärdat över 30 flyttningsorder. Effekten har blivit en instängning av befolkningen i ”överfulla enklaver som saknar grundläggande infrastruktur”.
• Israeler har flyttat in i de ockuperade områdena som så kallade bosättare. Så snart de har bosatt sig på ockuperade områden har de av de israeliska myndigheterna betraktats som lokalbefolkning. Land har konfiskerats för att man skulle kunna bygga vägar till bosättningar.
• Mer än hälften av jorden på Västbanken har tagits i anspråk för omedelbart eller framtida nyttjande av bosättare. Idag bor mellan 650 000 och 800 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem. De ockuperade områdenas ekonomi har till stor del inlemmats i Israels ekonomi. Enligt gällande internationell rätt är det ockupationsmaktens skyldighet att verka för att det ockuperade området behåller eller bygger upp sin egen struktur. 

Det internationella samfundet måste se och ta sitt ansvar för att säkerställa en verklig förändring med ömsesidig respekt och mänskliga rättigheter för båda parter. Risken är annars att den förödande konflikten fortsätter och förvärras.