Storbritannien riskerar att bli ett land där efterkrigstidens sociala utjämning till stora delar utraderats. Hotet om Brexit bottnar i tanken om att det är möjligt att vrida tillbaka klockan. 

I helgen drog den brittiska valrörelsen inför folkomröstningen om ett möjligt utträde ur Europeiska unionen. Det som bara för några månader sedan framstod som ett skräckscenario – Brexit – rycker allt närmre.

Mycket är upp och ner i brittisk politik just nu. Den konservative premiärministern David Cameron och oppositionsledaren och vänstermannen Jeremy Corbyn står båda på ja-sidan .

Skulle det vara folkomröstning i dag skulle brexit-linjen vinna, om än knappt.

Särskilt pinsamt blev det för premiärminister Cameron när det i samband med Panamaläckan avslöjades att han personligen gömt undan pengar i ljusskygga i skatteparadis.

För den brokiga och populistiska nej-sidan är det öppet mål att utmåla ja-anhängarna som ett etablissemang fjärran från vanligt folk. Representanter för den globala kapitalismens excesser, där en elit dragit ifrån medan många andra lämnats efter.

För att förstå de strömningar som sköljer över Storbritannien just nu är det viktigt att greppa samhällets materiella sammansättning och villkor. En statlig kommission som studerar social rörlighet och fattigdom varnade förra året för att Storbritannien riskerar att bli »ett land som är permanent delat«, en återgång till ett privilegiesamhälle där efterkrigstidens ekonomiska och sociala utjämning till stora delar utraderats. Den sociala rörlighet som ökade under efterkrigstiden har backat sedan åttiotalet, samtidigt som utbildningssystemet ligger i botten i västvärlden när det gäller att överbrygga socioekonomisk bakgrund.

 

Folkomröstningen om EU är därför lika mycket en strid om den brittiska folksjälen, en ventil för en frustrerad befolkning som välfärdens omfång krympa. EU-medlemskapets löfte om välstånd för alla har blivit en finansiell tvångströja som oproportionerligt drabbat landets låginkomsttagare och fattiga. Fri rörlighet för varor och tjänster har konsekvent gått före sociala rättigheter.

 

Då spelar det liksom inte så stor roll att ja-sidan presenterar statistik om de förödande ekonomiska och politiska konsekvenserna av ett utträde. Känsla trumfar logik – hur falska dimridåerna än är.

 

Sprängkraften i en axel som omfattar ett reaktionärt etablissemang, rasistiska populister och en frustrerad befolkning ska inte underskattas. Hotet om att lämna EU och vända Europa ryggen bottnar i tanken om att det är möjligt att vrida tillbaka klockan. Återställa den nationella överhögheten, polera kronan i det brittiska imperiet.

 

Det enda rimliga svaret är en ja-kampanj, en motkraft, som på moraliska grunder pekar på det öppna samhällets möjligheter. Höger och vänster måste utifrån respektive positioner formulera ideologiska och känslomässig appeller för ett EU-medlemskap. Innan det är för sent.