Panama-läckan belyser ett globalt systemfel. I Sverige svarar Socialdemokraterna med tystnad. 

Nu har snart två veckor gått sedan Panama-läckan. Då avslöjades att 400-500 svenskar och svenska företag gömt undan pengar i skatteparadis. Innan allt åter blev tyst, var luften under några dagar tät av moraliska fördömanden.

Statsminister Stefan Löfven talade om girighet. Dagens Nyheters kulturbilaga startade en serie under rubriken »Moralen och miljarderna«.

Men samtidigt är det väl enkelt att reducera det som hänt till svagheter i människors karaktär. Om totalt 6 000 miljarder euro undanhålls i beskattning i Europa är det en skatteflykt i industriell skala, det vill säga ett systemfel.

Då är det inte bara några svaga förmögna karaktärer som syndat på nåden, utan också tusentals människor som livnär sig på själva hanteringen och som menar att det är ett högst anständigt sätt att försörja sig på.

Hur ska denna skatteflyktsindustri hanteras? Kan de som kräver insyn och samhällsansvar av bankerna avfärdas som »finansiella idioter«, som Nordeas ordförande Björn Wahlroos brukar formulera saken?

Det är uppenbart att finanssektorn är sjuk. Att de som sysslar med penningtvätt och skatteflykt gör det efter principen »går det så går det«. 

Som antropologen Joris Luyendijk skriver i boken »Simma med hajar« råder en »rädslans kultur«, där det enda medarbetarna har att hålla sig till är en så hög avkastning som möjligt för aktieägarna, punkt.

Ett bra tillfälle att diskutera detta systemfel skulle riksdagens budgetdebatt i onsdags ha varit.

Men de borgerliga partiernas företrädare tuggade då om att det stora hotet mot svensk ekonomi är flyktingarna och att det är en farlig politik att som regeringen låna till bättre välfärd.

Att regeringen skulle slippa låna, om de uppskattningsvis 64 svenska miljarder som finns gömda i skatteparadis kunnat räknas in i budgeten, teg de borgerliga om.

Visst nämnde kristdemokraten Jacob Forssmed i en bisats vikten av åtgärder mot skatteflykten. Men sedan hamnade han snabbt i moralen: »Det som är rätt måste också vara skrivet i våra hjärtan«. Amen, skulle man kunna tillägga.

Det den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson sa i riksdagen i onsdags var magert. Skatteflykt ska bekämpas, menade hon förstås. Men åtgärderna var gamla bekanta, personalliggare på byggen och informationsutbyte länderna mellan.

Lika konstigt är att de borgerliga i onsdags talade sig hesa för fler jobb, men undvek systemfelet med bristen på inhemskt kapital.

Våra surt förvärvade besparingar i pensionsfonderna får nämligen – enligt en gammal överenskommelse över blockgränsen i pensionsarbetsgruppen – inte användas för att aktivt placeras i bra svenska företag. Man är av reglerna bundna till utländska passiva aktieplaceringar.

Det betyder att första AP-fonden som äger en stor del av det riskkapitalbolag, som i sin tur äger Findus i Bjuv, inte kan göra något åt nedläggningen av detta lönsamma och välskötta företag.

Ett försök att diskutera att bryta upp detta destruktiva systemfel antyddes i Studio Ett i P1 i måndags. Där kom kritiken bland annat från en skånsk vänsterpartist. I riksdagen i onsdags var det vänsterpartiets Ulla Andersson den som beskrev skatteflykten som det största hotet mot välfärden. Utmärkt, men var finns Socialdemokraterna?

Kritiken av finansmarknadens systemfel har historiskt varit en av detta partis paradgrenar. Nu är man rätt tyst. Vad är man rädd för?