I kväll möts den tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande på middag i Berlin. Överst på dagordningen står hur EU ska hantera Grekland. Ska man ge Grekland mer tid och pengar eller låta landet gå i bankrutt?

Medan Tyskland har varit närmast besatt av att inte rucka en siffra i de hårda sparkraven på Grekland, gav Hollande i valrörelsen grekerna visst hopp: ”Vi måste lätta på den grekiska bördan. Grekland kan inte ta mer”, sa han i april. Men när han blivit vald till president lät han som ett eko av tyskarna: Ni måste uppfylla sparkraven, annars åker ni ut…

På middagen i Berlin kommer inga beslut att fattas, de dröjer till senare i höst. Men det är inte svårt att hitta ett antal skäl för att mildra kraven på Grekland.

Grekerna fick inte göra vad som borde ha gjorts 2010. Då förslog premiärminister Papandreou en stor grekisk skuldavskrivning. Internationella valutafonden IMF var positiv. Men Tyskland och Frankrike sa nej. Det skulle i det läget ha skadat franska och tyska banker.

IMF ville då i stället för budgetnedskärningar hellre ha strukturella reformer, till exempel av Greklands icke-fungerande skatteförvaltning. Också här blev det nej.

När Papandreou menade att de föreslagna budgetnedskärningarna var för hårda var Angela Merkels svar att det måste göra ont. Man ville med Grekland statuera ett exempel så att inga andra länder skulle söka hjälp.

Därmed inledde EU en destruktiv och helt felaktig krispolitik. Skuldsatta stater ökade via nya lån sin skuldbörda och genom att skära i välfärden pressade man fram en ekonomisk recession.

I motsats till den förhärskande meningen har Grekland varit duktigt på att spara. Ingen annan stat har på de senaste 25 åren så snabbt och resolut skurit ner på sina utgifter, menar OECD. Det som har gjort att inga mål för budgetsaneringen nås är framförallt det omfattande skattefusket.

Hur rimligt är det då att grekerna skär ytterligare i pensioner, stöd till handikappade, statstjänstemannalöner och så vidare, mest för att glädja en inrikespolitisk opinion i Tyskland? Grekerna borde i stället få någon slags uppmuntran för alla uppoffringar.

Även om Merkel och Hollande på ytan skulle låta som om de vore i harmoni med varandra efter kvällens middag, finns det likväl en betydande klyfta mellan den franska mer sangviniska hållningen till ekonomi och den tyska moralismen.

Skulle den senare segra, samtidigt som Grekland går i bankrutt och lämnar euron, kommer det att visa sig att krisen består. Samt att den tyska besattheten av Grekland har dolt att det är bankerna som är det stora problemet.