ledare De högerradikala partierna mobiliserar inför valet till EU-parlamentet den 26 maj. Utvecklingen i Viktor Orbáns Ungern och Jarosław Kaczyńskis Polen visar vad som står på spel. Utgången av valet är avgörande för Europas framtid.

För att hålla de högerradikala partierna stången krävs att den europeiska arbetarrörelsen formulerar en radikal reformagenda. Det handlar både om reformer för välfärd och jämlikhet på nationell nivå, men också om att använda EU för att motverka social dumping och ta gemensamt ansvar för flykting- och miljöpolitiken. Utan visionära alternativ uppstår ett socialt vacuum som obönhörligen gynnar den radikala högern.

Men det handlar inte bara om vad arbetarrörelsen gör. För att de högerradikala partierna ska få inflytande i Europa behöver de allierade. I länder som Danmark, Finland, Norge och Österrike är samarbetet mellan borgerligheten och de högerradikala redan etablerat. Där har den traditionella högern varit beredd att svälja hårdför nationalism och auktoritär familjepolitik i utbyte mot taburetterna.

Den europeiska borgerligheten är dock inte enig. Vissa delar vacklar i synen på den högerradikala strömningen och andra har tagit tydligt avstånd. Hur denna missämja inom borgerligheten utvecklas är mer avgörande än vad som händer med de högerradikala partierna. Utan stöd från borgerligheten kommer de högerradikala att förbli i klar minoritet i de flesta europeiska länder, även om de växer.

SD:s tillväxt har slagit alliansen i spillror.

I Sverige har schismen inom borgerligheten spelats upp inför öppen ridå. SD:s tillväxt har slagit alliansen i spillror. Centern och Liberalerna har efter inre konvulsioner stått fast vid sitt avståndstagande gentemot SD. I andra änden av det borgerliga spektret finns KD, som ända sedan partiet löste upp Decemberöverenskommelsen i oktober 2015 profilerat sig som det mest SD-vänliga partiet inom borgerligheten.

Mest tilltygade är Moderaterna, som hamnat utanför makten, som fortsätter att tappa röster till både KD och SD och där lokala företrädare börjat samarbeta med SD utan att bry sig om vad partiledningen säger.

På EU-nivå handlar den möjliga samverkan mellan borgerligheten och den radikala högern också om hur de högerradikala partierna kommer att formera sig efter valet. Idag är de djupt splittrade:

  • I Europeiska folkpartiet, EPP, ingår Orbáns parti Fidesz, men även svenska Moderater och KD.
  • I den konservativa gruppen ECR, som leds av brittiska Tories, ingår SD, Dansk Folkparti och polska Lag och rättvisa.
  • I det EU-kritiska EFDD finns Alternativ för Tyskland, brittiska UKIP och italienska Femstjärnerörelsen.
  • I nationalistiska ENF finns till sist franska Rassemblement National (tidigare Front National), österrikiska FPÖ, belgiska Vlaams Belang och italienska Lega.

Nu lovar Matteo Salvini, vice premiärminister i den italienska regeringen och ledare för Lega, att han ska ena de högerradikala partierna och skapa ett nytt nationalistiskt block i EU-parlamentet efter valet. Österrikiska FPÖ är med på noterna och hoppas att Salvini ska bli ny ordförande för EU-kommissionen.

Vilka SD vill samarbeta med efter valet förblir oklart. Om Storbritannien lämnar EU försvinner också brittiska Tories och då kommer gruppen ECR att få svårt att överleva. SD har ännu inte lämnat några besked om vart partiet då tar vägen.

PS. Den som vill läsa mer om de högerradikala partiernas mobilisering i EU-valet rekommenderas Lars Jederlunds bok ”Ödesvalet” (Premiss, 2019).

 

 

 

 

 

 

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena