Från att Sannfinländarna fick plats i en borgerlig regering har stödet för dem nästan halverats. Istället visar socialdemokratin att de lyckats vända sitt stora ras i opinionen.

Finlands 1900-talshistoria är blodig och dramatisk. Nu när den finska självständigheten fyller 100 år skriver den radikale nationalekonomen Jan Otto Andersson i tidskriften Ny Tid att det är ett under att Finland överlevt som självständig stat. Lika osannolikt som en ”lottovinst”, enligt Andersson.

Finlands geopolitiska läge har satt sin prägel på landets politik. Under den sovjetiska perioden var Finlands ledande politiker motsträviga till att ge asyl åt flyktingar. Ett uppenbart skäl var att en human asylpolitik skulle ha öppnat för politiska flyktingar även från Sovjetunionen, något som skulle ha ökat spänningen gentemot den mäktiga grannen i öster.

I dag är Finland en EU-stat, men till skillnad från Sverige och Danmark också en del av euroområdet. Åren efter finanskrisen 2008 gick Finland igenom ett stålbad. Många tunga industriföretag slogs ut och jätten Nokia tvingades till stora neddragningar. I och med anslutningen till EMU var valutakursen fastlåst och handlingsutrymmet för ekonomiska stimulanser begränsat. Många ekonomer menar att EMU-anslutningen gjorde det svårare att pressa ner arbetslösheten.

I flera europeiska länder tappade socialdemokratin röster i kölvattnet av finanskrisen. Det gällde även Finland och raset fortsatte efter valet 2015 då Sannfinländarna passerade Socialdemokraterna och blev landets näst största parti efter Centern.

Den kraftigt försvagade arbetarrörelsen bidrog till en segerrusig borgerlighet. Centern, det konservativa Samlingspartiet och Sannfinländarna bildade regering och föreslog i rask takt neddragningar av välfärden, sämre a-kassa, lägre löner och kortare semester. Vad den borgerliga regeringen inte hade räknat med var att förslagen skulle leda till stora demonstrationer och strejkande SAK-medlemmar (finska motsvarigheten till LO-medlemmar).

Arbetstagare ska arbeta 24 timmar mer per år utan någon kompensation.

Under förra året enades arbetsgivare och flera fackförbund om det så kallade konkurrensavtalet, vilket innebar att arbetstagare ska arbeta 24 timmar mer per år utan någon kompensation. Förslaget stöddes av regeringen, bland annat genom justeringar av skatterna.

Konkurrensavtalet kan tolkas på olika sätt. En är att arbetstagarna tvingades betala huvuddelen av notan för landets inre devalvering. En annan är att arbetarrörelsen lyckades förhindra långt mer drastiska försämringar genom att acceptera uppgörelsen.

En effekt av konflikterna kring arbetsvillkor och välfärd är att stödet för Sannfinländarna nästan halverats. Inte minst har många SAK-medlemmar tappat förtroende för partiet. Nu har också partiledaren Timo Soini tröttnat och en ny ordförande ska väljas under sommaren. Favorit är Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho. Det skulle innebära att Sannfinländarna tar ett steg i ännu mer fanatisk riktning. Halla-aho tillhör den patriotiska organisationen Suomen Sisu, som i sitt principprogram anser att ”olika folkslag inte avsiktligt får blandas”.

I takt med Sannfinländarnas tillbakagång har de rödgröna partierna gått framåt, Socialdemokraterna skulle kunna bli landets största parti vid nästa val, men även Vänsterförbundet och i ännu högre grad De gröna har fått ökat stöd i opinionen. Samtidigt har arbetslösheten börjat sjunka. Det är bara att skåla för hundraåringen.