Bild: Hildgrim/Flickr

Mord, upplopp, gängkriminalitet och ett kommunalråd som anklagas för antisemitiska uttalanden. Beskrivningen av Malmö är solkigt dyster. För de som lever här är bilden mer nyanserad än så.

På översta våningen i polishuset på Davidhall i Malmö har länspolismästare Eva Årestad Radner sitt kontor. Härifrån blickar hon ut över delar av Malmös innerstad. Eva Årestad Radner är bekymrad över beskrivningarna av staden. Men inte förvånad.

– Malmö har alltid varit tvåa i landet när det gäller kriminalitet. Nu har vi haft en rad spektakulära händelser. Åtta mord under ett år och en serieskytt som härjat, det får så klart mycket uppmärksamhet. Men mängden misshandelsbrott har faktiskt blivit färre de senaste åren.

Försommarsolen strålar över Malmö. Glittret i Öresund, som skiljer Sverige från Danmark, liknar tusentals fickspeglar. Bilden av Malmö som en gangsterstad är svår att ta in, men de ödesmättade tjuten av polisbilarnas sirener ekar ofta mellan husväggarna. I stadsdelen Rosengård drabbade ungdomar och polis samman så sent som förra veckan.

Enligt en färsk rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, har Stockholm, Göteborg och Malmö högre brottsnivå än övriga landet. Störst antal brott anmäls i Stockholm. Malmö utmärker sig när det gäller brott som utpressning och övergrepp i rättssak. Enligt Brå skulle det kunna kopplas till en kriminalitet som har sin grogrund i organiserad brottslighet.

“Malmö är inte unikt”
Och det är inte konstigt, enligt Eva Årestad Radner. Malmö är en stad med en ung befolkning, och med många unga i socialt utsatta miljöer där det är lätt att hamna i kriminella kretsar.

– Det hägrar en romantik kring kriminaliteten. Känner man att man står utanför samhället kan man lätt hamna i fel kretsar.

Men Malmö är en bra stad, säger Eva Årestad Radner. En stad med enorm potential. Därför är det viktigt att jobba på bred front för att vända utvecklingen.

– Stora sociala skillnader skapar konflikter. Det vet vi och det ser vi runt om i Europa. Och man får inte glömma att Malmö ligger mitt i en storstadsregion. Malmö är inte unikt och vi måste fortsätta vårt goda samarbete myndigheterna emellan för att stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen.

I mars förra året firade Malmö att staden vuxit till 300 000 invånare. Staden har utvecklats positivt de senaste femton åren och har tagit sig ur en djup ekonomisk kris med stor förlust av arbetstillfällen. Malmö har omvandlats till en stad med fokus på kunskap och kreativitet. Men den sociala utvecklingen har inte hängt med. Klyftorna mellan människor i Malmö har vuxit och fortsätter att växa.

Sedan 2002 har Malmö genomfört mätningar av välfärden i staden. Resultaten redovisas en gång varje år. Och statistiken talar sitt tydliga språk, hälsoklyftorna i Malmö är stora och växer. Här finns skillnader i sociala bakgrundsfaktorer för hälsa, till exempel inkomst, arbete och utbildning. Skillnader som underströks på nytt i den rapport som SVT:s Agenda tog upp på söndagen, som skrivits av professor Tapio Salonen för Malmö kommuns räkning.

En delad stad
I dag är Malmö en delad stad. Orättvisorna visar sig inte bara mellan de vackra villorna i Limhamn och de slitna flerfamiljshusen i Lindängen. I Malmö märks skillnaderna också i hur människor mår. Det skiljer åtta år i medellivslängd mellan olika stadsdelar.

Mikael Stigendal är professor i sociologi på Malmö högskola. Han har följt utvecklingen i Malmö under 25 år. Han gillar sin stad, cyklar gärna omkring och tar en fika på ett kafé då och då. Han tycker inte att bilden av Malmö stämmer så som den beskrivs i tidningar, radio och teve.

– Det är intressant att notera att stigmatiseringen tagit en helt ny nivå. Förr skrev man om Rosengård med svarta rubriker. Nu är det hela staden som beskrivs på det sättet.

Mikael Stigendal uppfattar att människor är irriterade över bilden och att diskussionerna om staden inte bara förs på kultursidorna längre.

– Folk känner inte igen sig i beskrivningarna. Skildringarna av staden är för enkelspåriga.

En annan bild av verkligheten
Hur en stad beskrivs påverkar dess invånare. Mikael Stigendal tar ett exempel från en stadsdel i Malmö. Fosie tampas med stora sociala problem och beskrivs ofta i negativa ordalag. Men när en levnadsundersökning skulle genomföras, genom samtal med människor i stadsdelen, fick de som intervjuade en helt annan bild.

– Till en början var de som skulle ut oroliga och lite rädda. Men så fort de mötte människor och började intervjua, vände det. Bilden av verkligheten stämde dåligt överens med själva verkligheten. Därför måste vi ideligen ifrågasätta bilden.

Mikael Stigendal blundar inte för det faktum att Malmö är en segregerad stad och att det sker brott här. Men han tycker inte om att fokuseringen på problemen kopplas till individer.

– Jag tycker man måste ifrågasätta de strukturer som skapar problem. Det är frid och fröjd där allt funkar och det är alltid ”dom andra” som är problemen.

Boendesegregationen är ett av de strukturella problem som Stigendal belyser.

– Hade allmännyttan byggt fler hyresbostäder, så att människor slipper trängas i för små lägenheter, hade vi kommit tillrätta med en del av problematiken. Segregationen mellan skolorna är ett annat strukturellt problem.

I höstas presenterade Skolinspektionen svidande kritik mot många skolor i Malmö. I vissa skolor klarar endast 30 procent av eleverna godkänt i kärnämnena. På andra sidan av staden klarar över 90 procent godkänt.

Men på ett sätt, säger han, kan svartmålningen av Malmö i förlängningen leda till förändring.

“Det här är inte Malmö”
Dokumentärserien Malmöpolisen som visas i Sveriges Television och som hade premiär i slutet av april har väckt mycket starka känslor. Kulturchefen på Sydsvenskan, Rakel Chukri, skrev: ”Det här är inte Malmö. Staden skildras som ett inferno och vi som bor kvar verkar dummare än råttor som flyr ett sjunkande skepp.”

Patrick Bratt har producerat serien. Han har viss förståelse för de upprörda känslor som väcktes.

– Jo, men vi var inte beredda på styrkan i debatten. Och jag tycker att kritiken var lite förhastad. I seriens två första delar är skildringen av polisens arbete ganska svart och dyster, men sedan vänder det.

Planen var att göra en serie om svensk polis. En i teamet hade en kontakt på Malmöpolisen, men det hade lika gärna kunnat bli en skildring från någon annan storstad, säger han.

– Vi letade bra huvudkaraktärer och fick möjligheten att komma in i Malmö. Under tiden vi filmade, hände en massa hemska saker. Skulle vi lagt ner vårt arbete då, eller inte berättat?

Fotografen som arbetat med serien kommer från Malmö. Själv har Patrick Bratt besökt staden många gånger.

– Jag tycker inte att det är något problem att komma utifrån och skildra polisens arbete. Och jag vill understyrka att jag gillar Malmö väldigt mycket.

Länspolismästare Eva Årestad Radner har sett teveserien med kollegorna.

– De två första avsnitten var aningen dystra, men jag tycker ändå att man får en bild av hur polisarbetet går till och att polisen faktiskt närmar sig allmänheten.

Och Eva Årestad Radner hoppas och tror att beskrivningarna av staden ser annorlunda ut snart.

– Polisen måste fortsätta sitt arbete. Det gäller att hålla tag i att brotten blir färre och att ge ungdomarna alternativ till kriminalitet. Malmö har så mycket kraft och är en attraktiv stad. Den bilden måste nå ut.

Agneta Nordin