Analys: OECD varnar för ökade klyftor och ojämlikhet

OECD gör som IMF och varnar för ökad ojämlikhet. Eric Sundström analyserar rapporten till tonerna av The Hives ”Hate to say I told you so” och Bob Dylans ”The times they are a-changin’”.

I slutet av februari presenterade Internationella Valutafonden (IMF) en studie om omfördelning, ojämlikhet och tillväxt. Efter att ha studerat 188 länder kom IMF till slutsatsen att länder med små inkomstskillnader får mer hållbar tillväxt.

I går presenterar Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) sin viktiga studie ”Society at a glance” för 2014. Rubriken i pressmeddelandet är övertydlig: ”Brådskande åtgärder krävs för att motverka ökande ojämlikhet och sociala klyftor” säger OECD angående utvecklingen i de 34 medlemsländerna.

Rapportens huvudpunkter, som sammanfattas i pressmeddelandet, är dyster, viktig och alarmerande läsning.

• Inkomstskillnaderna och sociala klyftor kan förvärras och bli permanenta om inte regeringarna i OECD-länderna agerar snabbt för att öka stödet till de mest utsatta i samhället.
• Den globala ekonomin förbättras gradvis, men när budgetunderskott och statsskulder ska konsolideras efter krisåren finns en risk att de sociala konsekvenserna kvarstår. Ersättningen till svaga grupper steg något i början av krisen, men är nu under hård press. I södra Europa får många människor väldigt liten eller ingen hjälp av samhället.
• OECD-ländernas regeringar måste överväga ytterligare utgiftsnedskärningar mycket noga eftersom fortsatta nedskärningar gör ont värre för de redan utsatta. Samtidigt skapas problem för den framtida sociala sammanhållningen. Ländernas offentliga finanser ska självfallet balanseras på lång sikt, men det får inte ske till priset av ökad ojämlikhet och sociala klyftor.
• Sociala utgifter och investeringar bör riktas till de mest behövande. Generella nedskärningar i välfärdens transfereringssystem bör undvikas, i synnerhet vad gäller boendestöd samt stöd till barn och barnfamiljer eftersom barnens utveckling och framtidsutsikter kan skadas permanent.

Rapporten är också full av statistik som understryker hur vanliga medborgare har drabbats i finanskrisens spår.

• Utgifterna för utbildning har minskat i förhållande till BNP i hälften av OECD-länderna sedan början av krisen. Nedskärningar har i synnerhet varit betydande i bland annat Sverige, Estland och Italien. OECD framhåller att sådana nedskärningar påverkar de fattigaste i samhället mest samt att det försämrar den sociala rörligheten för barn från familjer med låga inkomster.
• Antalet personer som lever i hushåll som saknar inkomster från arbete har fördubblats i Grekland, Irland och Spanien, och har ökat med 20 procent eller mer i Estland, Italien, Lettland, Portugal, Slovenien och USA.
• Ungdomar löper större risk för fattigdom än före krisen. Andelen 18–25-åringar som bor i hushåll som har inkomster under halva den nationella medianinkomsten har stigit i de flesta länder. Andelen medborgare som uppger att de inte har råd att köpa tillräckligt med mat har ökat i 23 OECD-länder (dock ej Sverige).
• Födelsetalen sjunker och även om det är för tidigt att kvantifiera hur krisåren har påverkat medborgarnas hälsa så befarar OECD att den mentala ohälsan ökar.

Rapporten kompletteras med interaktiv grafik på OECD:s hemsida. Där kan du jämföra Sveriges position 2012 jämfört med läget före krisen (2007) – och i relation med andra OECD-länder. Bland mycket annat framkommer följande.

• Jämfört med 2007 har ett genomsnittligt svenskt hushåll ökat sin inkomst mest av alla OECD-länder. Trevligt för många och en konsekvens av 140 miljarder i skattesänkningar.
• Men ojämlikheten (mätt med Ginikoefficienten som ”income inequality”) ökar mest i Spanien, Slovakien, Frankrike och Sverige i nämnd ordning.
• Den relativa fattigdomen har ökat mest i Schweiz, Turkiet, Spanien, Slovakien, Italien, Israel, Slovenien, Österrike, Polen, Nederländerna och Sverige i nämnd ordning.
• Klyftan mellan rika och fattiga har ökat lika mycket i Sverige som i OECD i genomsnitt (Sverige märker inte ut sig åt något håll, alltså).
• Vad gäller offentliga sociala utgifter (public social spending) spenderar Sverige bara en procent mer än före krisen. En rad jämförbara länder har ökat sina sociala åtaganden mer än Sverige, till exempel Finland, Belgien, Nederländerna, Norge, Luxemburg, Österrike och Schweiz.

Det är alltid vanskligt att dra definitiva slutsatser av sådana rapporter med mängder av statistik. Möjligen kan följande konstateras.

1. Det är anmärkningsvärt att ännu en tung institution – OECD – återigen och i starka ordalag varnar för den ojämlikhet och de klyftor som nedskärningspolitiken (”austerity”) har skapat.

2. Situationen för medmänniskorna i många av OECD:s medlemsländer – inte minst i södra Europa – är värre än vad den svenska debatten vanligen ger sken av. OECD:s kalla statistik blir än mer alarmerande eftersom högerextrema krafter vinner mark i många medlemsländer.

3. Sverige har klarat krisen förhållandevis bra, men på fel sätt. Stora skattesänkningar har gett högre genomsnittliga inkomster, men till priset av ökad ojämlikhet och bristande investeringar i bland annat utbildning (vilket OECD framhåller).

Slutsats: Europas högerpolitiker försökte svälta medborgarna ur en kris, vilket var fel medicin. Priset är fattigdom och social oro. Sverige klarade sig något bättre, men skulle ha sänkt skatten mindre och investerat mer i människor och utbildning.

Alltså, givet allt vi har skrivit på Dagens Arena: Hate to say I told you so.

Men, givet att vindarna nu blåser från vänster: The times they are a-changin’.