Gatumusik Ola Bo Larsson reflekterar över den svenska gatumusiken och en irländare som gått bort.
Samma söndag som jag och halva Södermalm var tillbaka från semestern passerade jag ett komplett rockabillyband som underhöll Götgatan. Jag lämnade motvilligt den medryckande musiken i riktning Slussen för att uträtta mitt viktiga ärende bara för att stöta på åtta andra coola musiker som spelade i ett brassband.
I varenda hörn
När jag senare eftersökte vad som hade varit på gång hittade jag varken en gatumusikfestival eller något annat som kunde tyda på att jag stött på en organiserad musikfest. Däremot gav sökningen ”gatumusik på Södermalm” info om att Södergården, typ en fritidsgård på Södermalm, tidigare i sommar samarbetat med Stockholms stad som erbjudit sommarjobb till ungdomar som ville ge sig ut på Söders gator för att spela.
Hur det gick för sommarjobbarna på Söder vet jag inte då jag inte var i Stockholm i somras. Men jag tillbringade årets varmaste dag med att driva omkring i Hässleholm och längta efter de badmöjligheter stan saknade. Det som däremot fanns i Hässleholm, i vartenda gathörn, var nervösa tonåringar som lajvade gatumusikanter. I en stad som i övrigt var helt öde. (Berätta inte för din närmaste ”slöserihatande” Tidöväljare om trenden att låta kommuners kultur- och fritidsbudget gå till dylika sommarjobb. Det skulle vara som att lämna målet tomt och öppet).
Irländsk kultur
I tisdags begravdes den irländska gatumusikern och skådespelaren Glen Hansard, som 56 år gammal kraschade med sin motorcykel. Hela den irländska musikeliten var på plats. Som Bono från U2, som likt Glen Hansard började som gatumusikant (”busker”). Glen Hansard blev känd för filmerna “The Commitments” och “Once” och skrev den Oscarsbelönade låten ”Falling slowly”.
På Irland har gatumusikerna alltid haft en viktig plats i den irländska kulturen. Man brukar prata om ”The Grafton Street Effect” när man ska beskriva det irländska musikundret.
Gatumusiken bär den levande muntliga traditionen för att det sedan gammalt finns många gågator i städerna, en tillåtande attityd från myndigheterna – i Sverige blev det tillåtet med gatumusik först 1977 och sedan förbjudet i t-banan 2016 – och för att många ”buskers” har ett samhällspatos som bland annat tar sig uttryck i att de under julen spelar ihop pengar åt de fattiga.
Ändrade förutsättningar
Min sökning om gatumusiken i Stockholm ledde mig till boalley.com på nätet. En snygg hemsida för gatumusikanter och publiken i Stockholm. ”Inga kommande spelningar just nu” står det i kalendariet, vilket får tolkas som att det går lite trögt för gatumusiken i Stockholm.
Annat var det förr, kanske ni invänder. Folk från förr minns såklart kristna Maria med sin orgel på Sergels torg. Eller latinamerikanska panflöjter på samma plats. Eller Rebell-Robban i tunnelbanan.
Och det är väl sant att förutsättningarna för gatumusiken i Sverige förändrats på 2000-talet. Hemlösa och fattiga har tagit över gatorna från olika ”buskers”. Musiken är kvar som ett inslag, men motivet är nästan alltid primärt att få ihop sitt levebröd. Känslan inför musiken är annorlunda.
Mindre lockande
De flesta rimliga svenska medborgare känner sig frustrerade och handlingsförlamade inför de behövande, som fram till 90-talet inte syntes ute på svenska gator och togs om hand av det offentliga.
Kanske har det också känts mindre lockande som ung gatumusikant att spela för pengar bredvid en behövande hemlös eller fattig EU-migrant. Idén att gå ut på gatan och spela för pengar var åtminstone inte ett alternativ när mina barn och deras kompisar växte upp efter millennieskiftet.
Nu löste sig många jobbiga möten för oss stackars skuldtyngda svenskar genom att vi satte hörlurar i öronen och slutade använda kontanter. Idag är gatorna inte längre lika upptagna.
Det som hände mig i söndags på Götgatan knyter an till några av mina få positiva erfarenheter av gatumusik – men som samtidigt kanske är mina bästa kulturupplevelser då de inte varit planerade. Varken av mig själv som publik eller av någon annat än musikernas lust att spela och mötas.
Tiktok-trubadur
I Umeå, i slutet av 80-talet, var jag bekant med postpunkbandet Trio Lligo, som skrev på svenska och var kända i hela Öst på stan. De tog tåget ut i Europa med en ståbas, virvelkagge och gitarr med syftet att bli bättre som musiker men framför allt för att möta folk och växa som människor. Inte för att tjäna pengar, frälsa någon eller göra karriär. Akustiskt, nyfiket och befriat från algoritmer. Som Tiktok-trubaduren William Sundman Sääf som under de senaste åren blivit viral genom att lägga upp klipp där han sjunger svenska visor i just Stockholms tunnelbana där allt kan hända i mötet med resenärer och ordningsvakter.
Det är kanske så att hemsidan, boalley.com, snart kommer att fyllas på med gatumusikanter i Stockholm. Eller så bara kör musikanterna på utan att planera, som en riktig ”busker”. Inom konsten dras både utövare och publik till det fysiska och det ögonblickliga. Kanhända är det nu dags för musikpubliken att gå samma väg?
Medan studieförbund och kommunala musikskolan skapade det gamla svenska musikundret kanske gatumusiken à la Irland driver fram det nya.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
