För en månad sedan besökte jag National Civil Rights Museum i Memphis, USA. Det är ett museum som har byggts ut från Lorraine Motel, där Martin Luther King sköts ihjäl på en balkong 1968. Det är ett enastående museum som berättar om den afroamerikanska kampen för att få lika rättigheter som sina vita landsmän. Jag hade många gånger svårt att hålla tillbaka tårarna under de fem timmar som jag gick omkring på den ambitiösa utställningen. Bilderna på sophämtarnas fredliga strejk i Memphis, de som bar de enkla och hjärtkramande protestskyltarna med texten ”I am a man” (”Jag är en människa”). Det var en strejk som utbröts av att den färgade sophämtarkåren (vita vägrade utföra arbetet) kunde arbeta 100 timmar i veckan och ändå tjäna så pass lite att de låg under socialbidragsnormen. Det var också den strejk som Martin Luther King var i Memphis 1968 för att visa sitt stöd till.
Tårkanalerna ömmade när jag steg in i originalbussen som den då 42-åriga Rosa Parks satt på en dag 1955 i Montgomery, Alabama och vägrade lämna sitt säte för att ge plats för en vit passagerare. Hennes sittande protest ledde senare till att USA:s högsta domstol förbjöd segregerade kollektivmedel.
Men det som var känslomässigt mest överväldigande att se och läsa om på National Civil Rights Museum var varken Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal eller Rosa Parks buss. Det starkaste var berättelser av afroamerikanska ungdomar och studenter om varför de genomförde så kallade ”sit-ins”-aktioner. Inspirerade av Gandhis antivåldsfilosofi protesterade de mot den rasistiska lagstiftningen genom att fredligt slå sig ned på lunchrestaurangernas stolar som var reserverade för vita i väntan på att bli serverade. Deras agerande ledde inte sällan till våldsamma reaktioner hos den vita omgivningen. Slag, spott och glåpord möttes med passivt motstånd av de protesterande.
”Vi hade inget val, skulle kampen fortskrida var det vi som var tvungna att leda den”, berättade några av deltagarna i det material man kunde ta del av på museet.
”Våra föräldrar var ganska nöjda med de framsteg som gjorts under deras livstid. De hade för mycket att förlora på att fortsätta protestera. Men vi hade allt att vinna. Vi hade inga lån, inget jobb eller familjer att försörja”, förklarade de.
Sit-ins-aktionerna spred sig under 1960-talet och ledde till att amerikanska fängelser fylldes med färgade ungdomar. Men det ledde också till lagstiftning mot ett rasistiskt och segregerat rättssystem i USA.
Varför berättar jag nu det här? Jo, för att jag ser samma tendenser här i Sverige, femtio år senare. Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.
Vi står inför många framtidsfrågor, men deras lösningar finns inte i individuella insatser. Några få rikingar kan inte lösa klimatförändringarna, några få rikingar kommer aldrig att vilja betala välfärd för de fattigaste. Lösningarna kräver gemensamma insatser – från alla efter förmåga.
I söndagens val röstade 51 procent av väljarna mellan 18-29 år på de rödgröna, 41 procent i åldersgruppen röstade på alliansen. De unga kanske tittar på sina föräldrar, precis som de afroamerikanska gjorde på 1960-talet, och tänker: ni kommer inte att leda den här kampen. Ni tänker bara på räntor, börskurvor, rut och rot och att ombilda er hyresrätt som ni en gång för länge sedan fick tillgång till. Det räcker inte. Vi måste ta över.
Tron på gemensamma lösningar – solidaritet – finns. Det är bara den visionära politiken som saknas. Nu har de rödgröna partierna, inte minst Socialdemokraterna, ett alldeles unikt läge att skapa den nya framtidsberättelsen. Det är alldeles uppenbart att det finns en ung generation – och många andra därtill – som står beredd att kämpa för alla människors rätt till ett värdigt liv i Sverige.
Jonna Sima, Redaktör för ETC Stockholm
Att de unga står mer till vänster än den äldre mer ansvarstagande generationen är en truism som förvånar få. Det föraktfulla pratet om ”Svensson-liv” som yngre människor raljerar om visar sig vara det liv som de allra flesta vill leva när de väl växer upp. Det räcker med att flytta ihop och skaffa barn så känns de borgerliga värderingarna och villa, volvo och vovve som ganska attraktiva alternativ. Om det finns en motsvarighet till ”The American dream” i Sverige så är det nog ett Svensson-liv där man har makt och frihet att styra sitt liv efter de värderingar man själv har och val man själv gör. Villa, volvo och vovve är inte att förakta. Det är faktiskt ganska anständigt.
Det kan ju också vara så att drömmen om ett anständigt Svenssonliv är vad som får dem att rösta på S. Jag vet inte men sossarna har väl aldrig betraktats som ett radikalt alternativ till Svensson-normen, tvärtom har de väl varit de som utformat det samhälle som gör att villan, vovven och Volvon inte är något förbehållet för en ekonomiskt stark elit.
Man måste ju vara bra långt ut på högerkanten och långt ifrån sin samtid om man tror att S skulle vara något som attraherar unga och arga idealister. Det är ju snarare unga ansvarstänkande som röstar S, ungdomar som är så förnuftiga att de förstår att en gemensam välfärd är mer gynnsamt för samhället än alliansens melodi om att var och en ska gynna sig själv och sina direkta intressen i första hand. MUF är minst lika radikala och verklighetsfrånvända som UV.
Sedan början av 90-talet har inte (s) haft en politik för full sysselsättning. Man har fört en låginflationspolitik som KRÄVER hög arbetslöshet. Till detta val var det inga nya ideer utan det var samma politik som under1994-2006 som gav ständigt hög arbetslöshet. Man måste lösa problemet med att få en lönebildning som ger låga löneökningar även vid låg arbetslöshet inte bara vid hög arbetslöshet.
Detta har släppt fram (m) på en typisk (s)-fråga, jobben. Alla dessa år av inflationsbekämparpolitk har också get (SD) en plats i riksdagen.
Ante, arbetslösheten var 8% mellan 1993-97. Den halverades fram till 2001-02.
Bildt grundlade arbetslösheten, den har därefter gått till 9-10% under nästa borgerliga styre.
Jag delar helt tanken på att det är guldläge för en ny framtidsberättelse! Nu gäller för vänstern ( S ) att ta tag i berättelsen och skapa en bild av framtiden….
Skolvalen över Sverige visade ganska likartade siffror som riksdagsvalet, kanske med högre SD-siffror. Yrkesskolor med övervägande manliga elever röstade SD.
80-talisterna ansågs vara nykonservativa med inriktning på kärnfamilj och yrkesutbildning från att ungdomar tidigare rest världen runt och avvaktat med högskolestudier. Här kanske vi har de med arbete och som är unga, friska?
Annars skulle det vara invandrarna som ökat på moderatväljarna?
Har S bara ca 22% väljare i gruppen lönearbetande arbetare?
Finns det ett stort misstroende mot de ledande S-politikerna?
Varför tycker journalisterna med miljonlöner att fastighetskatternas övervältring på de svagaste, förmögenhetskattens avskaffande och skatteskillnader mellan de sjuka, arbetslösa, pensionärer och övriga svaga
och skattelättnaderna för de redan privilegierade, gynnade starka med jobb är rättvisa?
Varför har världen förvandlats till egoismens slagfält?
Det som Sverige behöver är några som talar för de svaga gruppernas sak
i borgerlig press och på gator och torg.
Arbetslösheten har inte varit under 5,6 procent (ilo) dom senaste 10 åren. Riksbanken och konjunkturinstitutet anser att det behövs ca 6 procents arbetslöshet bara för att inte lönerna ska stiga för mycket och driva upp inflationen. Så dåligt fungerar lönebildningen.