Efter Djurrättsalliansens avslöjande om hur det ser ut på svenska minkfarmer kommer de väntade reaktionerna. Pälsindustrins företrädare menar att det vi såg på Rapport i går inte är sant. (Snyggt försök, men vi går inte på det.) Regeringen duckar och hänvisar till utredningar, trots att tidigare utredningar redan pekat på problemet och föreslagit lösningar. Sen konstateras det att vi har en “jättebra lagstiftning” och att “förbjuder vi inte det här, då hamnar minkfarmarna bara i andra länder med sämre lagstiftning”.

Minkfarmer är en del av djurindustrin, inte någon mysig klubb av djurägare som mest har dem att gosa med. Alla inblandades plötsliga indignation blir lite platt. I en industri är produktionsapparaten en samling enheter med ett pris, inte en samling ulliga gulliga djur. Det ligger i industrins intressen att få ut maximal vinst per enhet, inte att ge djur ett “bra liv” innanför galler. Då blir det så här. Att det är ännu värre utomlands kan mycket väl stämma, men hur det är ett argument för att inte göra något åt djurplågeriet i Sverige är en gåta.

För övrigt: Djurrättsalliansen gjorde sig riksbekanta genom att avslöja missförhållanden inom grisindustrin 2009. Det har resulterat i ett åtal. Jättebra lagstiftning?