Tidskriften Fokus publicerade i fredags ett reportage som beskriver hur partieliten i Moderaterna gått från att utgöra kärnan i politikens i särklass mest effektiva valmaskin till en decimerad och splittrad grupp förvaltare som inte längre är på väg åt samma håll. De leds av en statsminister som tvingats rensa ut nästan hela sitt dream team och i stället sätter skräck i partiarbetare.

Fredrik Reinfeldt, som med idogt kampanjande runt om i landet gav de moderata gräsrötterna regn, som förkroppsligade de Nya Moderaterna i sitt tal till partikongressen när han till applåder förklarade att det finns en baksida med varje sänkt skattekrona, blev statsminister och fick annat att tänka på. Inledningsvis handlade det om att uppträda mer statsmannamässigt, vilket gick bra, men nu har Reinfeldt vuxit fast i Rosenbad och har inte längre tid med vardagliga bestyr, typ ta hand om partiet.

Borta är visionären Reinfeldt, och borta är även statsministern som försökte sig på konsten att känna med medborgarna. Reinfeldt har lagt ner det där med varma känslor. Han har slutat le. Ideologin och debatterna är numera Per Schlingmanns soloprojekt, och då blir det tomma tunnor. Inte ens Schlingmann verkar ha kul på jobbet.

Förtroendekapitalet för Reinfeldt bland väljarna är, om vi får tro opinionsundersökningarna, högre än det för någon annan partiledare, men det vinner man inga val på. Partiet måste vara taggat, maskinen måste fungera. Under vintern har vi sett en rad exempel på att regeringsarbetet inte fungerar, vilket ger en vink om hur det står till internt (Centerpartiet går det inte heller så värst bra för).

Som det ser ut nu åldras Fredrik Reinfeldt hastigt, och blir allt mer som Göran Persson, en politiker Reinfeldt ogillade med en frenesi som saknade konkurrens. I stället för att tala om sin politik med glädje låter Reinfeldt mest arg. Inte riktigt det stöd kommunpolitiker i valstugor behöver när de ska förklara varför det är så bra att de med mest pengar ska få störst del av kakan i fyra år till.