Två intagna på ”sinnesslöanstalten” Vipeholms sjukhus 1954. (Bild: Hans Malmberg / Nordiska Museet)

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling lyssnar på dokumentären om Vipeholm och läser samtidigt en bok om den goda människan. Och får förstås inte ihop det.

Att vilja göra gott, men istället göra ont. Det är människans eviga dilemma, uttryckt till exempel av Paulus i Romarbrevet. Men framför allt illustrerat av så många exempel genom historien.

Inte minst i den aktuella radiodokumentären om Vipeholmsanstalten. Och även om jag trodde mig veta det mesta om denna skamfläck i vår gemensamma historia så griper de fem avsnitten ändå tag i mig på ett mycket obehagligt och handfast sätt. Alla de röster som reportern Randi Mossige-Norheim samlat gör lyssningen närmast outhärdlig. Antagligen för att alla dessa öden nu kommer lite för nära mig.

Ambitionen med denna anstalt, experimenten de utsattes för och den totala bristen på människovärde. Det är avskyvärt. Ren ondska. Det borde de allra flesta insett redan då. Ändå kunde det ske.

Parallellt läser jag en bok som hävdar att människor i grunden alltid är goda. Och jag använder den för att försöka förstå historien om Vipeholm.

Den nederländske historikern Rutger Bregmans Humankind: A Hopeful History (som inom kort kommer ut på svenska: I grunden god) är en uppmärksammad uppgörelse med föreställningen om människans drivkraft som i grunden egoistisk. Bregman är på många sätt en underhållande skribent och hans föregående bok Utopia för realister vred och vände på många etablerade sanningar om den mest effektiva samhällsformen. (Och som jag av en händelse berörde i min allra första spalt som chefredaktör för Dagens Arena.)

Bregman är filantrop ut i fingerspetsarna, och i den senaste boken ger han sig på att bevisa Homo Sapiens godhet. Trots människans historia. Vilket innebär att plocka isär vedertagna sanningar om utrotade neandertalare, Påsköns sammanbrott, Machiavellis ränker, Milgrams elstötsexperiment och andra världskrigets koncentrationsläger. Bland annat.

Bregmans tes är att vi alltför ofta tolkar historien fel. Vi är inte onda eller egoistiska av naturen. Rousseau hade tvärtom rätt i sin idé om den naturligt goda människan, menar Bregman och radar upp exempel ur historien som visar att människor oftast försökt göra gott för alla, inte motsatsen. Vårt problem är dock vår ständiga strävan efter att vara en del av en grupp, samt vår svaghet för skamlösa ledare. Vilket ibland leder till att vi utför onda handlingar i tron att de är goda. Men det betyder inte att vi per definition är onda. Tycks Bregman mena.

Han syr därefter ihop en vision som i korthet innebär att var och en av oss ska locka fram den inre kommunisten, vända andra kinden till, inte misstro främlingar samt undvika hierarkier. Då kommer det gå bra för samhället.

Det är precis så naivt som det låter. Bokens förtjänst ligger inte heller i denna slutsats, utan i själva hanteringen av historiska fakta. Om du vill tro på människans godhet så finns här trots allt gott om belägg för detta. Och jag vill ju gärna dela denna tro. Men ändå tvivlar jag.

Vipeholmsanstaltens chef Hugo Fröderberg ville antagligen gott, men gjorde ändå medvetet ont under sina nästan 30 år som ansvarig. Så var kommer han in i historien om den goda människan? Rutger Bregman skulle troligen avfärda Fröderberg som en av mänsklighetens skamlösa ledare. Det vill säga en person som går emot vår natur, nämligen förmågan att skämmas. Och så långt har han rätt. Fröderbergs korrespondens med oroliga anhöriga tyder på en skamlöshet utöver det vanliga. Men var han därmed en muterad människa? En i grunden ond? Här lämnas jag åt mina egna spekulationer.

Men Rutger Bregman är tydlig i en sak: vi är godast gentemot de vi känner. Misstänksamhet och hat är lättare att rikta mot de som vi aldrig pratat med. Och därför måste samhällets medborgare lära känna varandra på riktigt. Men även ledare för såväl rörelser som länder måste lära känna sina meningsmotståndare. Först då kan problem lösas konstruktivt. Som gammal facklig företrädare vet jag att just detta stämmer. Visar du respekt för motparten hittar du bäst lösningar. Men jag vet också hur tröstlöst det är när respekten inte är ömsesidig. När den bara är läpparnas bekännelse. När din verklighet inte spelar någon roll för den du möter.

Och jag vet också varför dokumentären om Vipeholm berör mig så, jag känner på sätt och vis dessa patienter. Eller, inte de olycksbarn som de facto hamnade på anstalten, men flera av dem som kunde ha gjort det. De var en bärande del av min barndom.

Men: Hugo Fröderberg kände också dessa människor väl. Det räckte uppenbarligen inte för att göra gott. Du måste också vilja se dem som medmänniskor. Vilket många naturligtvis gjorde redan på den tiden. Men inte Fröderberg. Jag inser att jag måste få veta mer om honom, för att verkligen förstå hans drivkraft. Så på sätt och vis har Bregman rätt även där. Det känns därför hoppfullt att forskning nu påbörjats för att förklara vem Fröderberg egentligen var. Inte för att det på något sätt kan ursäkta det onda han faktiskt gjorde. Men det underlättar för den som vill tro att människan i grunden är god. Närhelst någon skamlöst pekar ut en individ eller grupp för att inskränka deras rätt kan vi på så vis kanske lättare förstå varför.

Och därmed lära oss vilka som är dagens Hugo Fröderberg.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör och utgivare