En porträttbild på Jonas Nordling infälld i en bild med ungdomar med studentmössor, en bild med rörelseoskärpa och man ser glada leenden hos studenterna
Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling. Studentfoto: Anna Wikström

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling besöker en gymnasiemässa, får hybris och planerar om hela utbildningssystemet.  

Som sjubarnsfar med ambition att vara stöttande och ansvarstagande hamnar jag med jämna mellanrum på den så kallade Gymnasiemässan. Senast skedde det häromveckan. Om du inte är bekant med detta fenomen så är det ett event på Stockholmsmässan där hundratals (känns det som) gymnasieskolor från hela Sverige visar upp sig för blivande gymnasister. Liknande mässor har dessutom genomförts runt om i hela landet under hösten, så har du en niondeklassare i din närhet så lär de ha hängt där.

Bortsett från valfrihetens alla baksidor så är det förstås ett fantastiskt smörgåsbord som visas upp för de villrådiga femtonåringarna. Och att detta är något att värdesätta och ta till vara på är huvudbudskapet från de föreläsare som varje år bruka prata på mässorna. Jag har de senaste åren speciellt hört två talare, båda med flyktingbakgrund, hålla engagerande föredrag om att inte ta detta utbud av fortbildning för givet. Att kidsen måste ta chansen att följa sina drömmar för att kunna leva det liv de egentligen vill. Helt enkelt sånt som peppande föredragshållare ska säga till denna publik. Och förstå mig rätt här, det är bra att såna budskap trummas in hos alla oss som inte behövt kämpa särskilt hårt för att få tolv års skolgång.

Men när jag sitter där på föreläsningen, hör talarnas mantra om att leva sin dröm, och samtidigt bläddrar i gymnasiekatalogen så är det något som skaver. Det är uppenbart att väldigt många elever ska styras mot akademiska utbildningar. Visserligen verkar Skolverket vilja ändra på detta, vilket samtidigt blir en bekräftelse på att systemet antagligen inte funkar. För egentligen kan vi troligen inte låta alla gymnasieelever fara iväg till sina drömmars värld. Åtminstone inte så länge det innebär att alltför få av dem vill ta de hårda jobben inom vården eller bli duktiga hantverkare.

Vi befinner oss ju trots allt i en situation där vård och omsorg snarast behöver ett par hundra tusen nya anställda, och branscher som VVS och el skriker efter nya installatörer. Och även om vi också behöver många akademiker för att klara av framtidens utmaningar så kanske gymnasieskolan ändå borde organiseras annorlunda för att möta samhällets konkreta behov.

Visst är det det bra om eleverna själva får välja vad de vill bli. Men frågan är om vi har råd med sådan lyx i framtiden. Vi bör kanske i alla fall säkerställa att så många som möjligt först passerar de yrkesutbildningar som välfärden bygger på.

Enklast vore att helt skrota högskoleförberedande program. Den som vill läsa på högskolan måste helt enkelt först passera ett yrkesprogram. Det skulle inte minst innebära att den som saknar relation till sådana yrken faktiskt skulle kunna upptäcka dem, vilket tycks vara ett akut behov. Men också att vi höjer värdet på yrkeskunnande som en grund för såväl vår välfärd som förutsättning för fortsatt lärande.

Visst, det skulle uppstå ett sånt där tvång som så många frihetskramare går igång på. Men hej, det finns tolv yrkesprogram att välja på så lite valfrihet blir ju kvar. Dessutom skulle yrkesprogrammen antagligen vässas ytterligare om alla tvingas gå dem, vilket alla som vurmar för kvalitetssäkring kommer att uppskatta.

Den som vill läsa vidare efter yrkesprogrammet ska sedan naturligtvis erbjudas detta genom ett tilläggsår eller motsvarande på samma sätt som systemet fungerar idag. Detta skulle innebära att många fler akademiker får en yrkesutbildning i grunden, vilket också bör ge många fördelar. Inte minst i tider då det ständigt pratas om flexibilitet och vårt behov av livslångt lärande. Ju mer jag tänker på denna radikala omläggning av systemet desto fler fördelar ser jag. Det känns helt enkelt som en no-brainer, och jag är redo att ta plats i regeringen. Typ.

Men så plötsligt är föreläsningen över och jag slutar planera ett framtida utbildningsväsende. Det är ju faktiskt någon annans jobb.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. Antalet månadsgivare till Dagens Arena växer stadigt, men vi ser gärna ännu fler i kampen för att säkra vår utgivning. Så varför inte bli en supporter till oberoende journalistik på riktigt, du med? Läs mer här.