ledare Ytterhögerns aktörer har lyckats uttrycka socioekonomisk frustration i sociokulturell språkdräkt. Klassklyftor och ekonomisk makt trollas därmed bort genom ett etniskt och nationalistiskt raster.
Det började med ett skalv i hjärtat av den europeiska gemenskapen. När Jean-Marie Le Pen, ledare för fascistpartiet Nationella Fronten, gick vidare till andra omgången i det franska presidentvalet 2002 var chocken omedelbar. Framgången för ett högerextremt parti i ett av Europas största länder blev ett omen inför kommande decennier.
Samma år som Le Pens framgångar släppte den nederländske statsvetaren Cas Mudde, inriktad på politisk extremism, sin första bok om politisk högerextremism. Då sågs extrem- och radikalhögern ännu som en anomali. Rörelserna och partierna hade inte slagit igenom på allvar, det parlamentariska inflytandet var minimalt. Men när Mudde nu släpper ”The Far Right Today”, en kartläggning av ytterhögerns mutationer, har pendeln svängt.
Han beskriver vår tids renässans för reaktionära, nationalistiska och rasistiska rörelser, från år 2000 och framåt, som den fjärde vågens variant av ytterhöger. Efter andra världskriget fanns extremhögerns tankegods i regel ute i den politiska marginalen, medan det i dag finns mitt i politikens blickfång. Det en gång oanständiga har sipprat in i den traditionella högern, gränserna har grumlats.
Häxnatten för den politiska demokratin är här.
Mudde pekar ut tre strukturella nyckelfaktorer: terrorattackerna mot USA 2001, finanskrisen 2008 och flyktingkrisen 2015. Men händelserna i sig var inte tillräckliga för ytterhögerns frammarsch. Mudde understryker att dess framväxt framför allt måste förstås utifrån det politiska utbudet av partier, inte utifrån en folklig efterfrågan på högerextrem politik. Partierna i sig, liksom dess ledare, har också framgångsrikt byggt organisationer och etablerat konfliktlinjer.
Det i kombination med att massmedier och etablerade partier backat inför och anpassat sig till budskap och innehåll har rullat ut mattan för offensiven. Den politiska glaskupans innehåll har bytts ut till oigenkännlighet.
I analyser av ytterhögerns framgångar ställs ofta ekonomisk oro bland befolkningen mot tanken om en kulturell motreaktion. Annorlunda uttryckt: antingen röstar du på ett rasistiskt parti för att du är arbetslös eller för att du tycker att invandringen gått för långt.
Men motsättningen är lika konstlad som destruktiv. I själva verket, som Mudde pekar på, har ytterhögerns aktörer lyckats uttrycka socioekonomisk frustration i sociokulturell språkdräkt. Klassklyftor och ekonomisk makt trollas bort genom ett etniskt och nationalistiskt raster. Det tydligaste exemplet är hur partier som Sverigedemokraterna formulerar sin politik som ett försvar av välfärden för infödda eller etniskt accepterade svenskar. Alla andra ses som hot.
Den här strategin, ett slags ihålig ”välfärdschauvinism”, används genomgående av både radikal- och extremhöger. Den logiska slutpunkten blir då att det inte räcker med att vara medborgare för att tillhöra ett land. Sverigedemokraten Kent Ekeroths osmakliga ifrågasättande av att benämna omkomna svenskar i flygkraschen i Iran som smålänningar är därmed en naturlig del av det ideologiska pusslet.
När vi går från tio- till tjugotal tillhör ledarna för tre av världens fem största demokratier – USA, Brasilien och Indien – olika positioner inom radikal- och extremhögern. Och i mätningar inför det franska presidentvalet 2022 – tjugo år efter den gamle Le Pens genombrytning – är Marine Le Pens Nationell samling största parti.
Häxnatten för den politiska demokratin är här. De hungriga vargar som ivrigt väntat på att bli utsläppta ur burarna finns mitt ibland oss. Nu krävs motstånd. Men då måste vi orka gå emot ytterhögerns vindlande ideologibygge. Arbetarklass får inte förvridas till en sociokulturell grupp infödda och vita, utan som en intressegemenskap som formuleras utifrån makt och socioekonomiska intressen. Politik är inget naturtillstånd utan ett växelspel mellan dominerande aktörer. Och just därför kan också vår tids ytterhöger bräckas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
