”Inga halal-kondomer på apoteket.”

”Tappat bort brorsonen på flygplatsen, men kan inte ropa på honom eftersom han heter Jihad.”

”Bli kär, men redan ha fyra fruar.”

Ovanstående är en bråkdel av måndagens – och kanske årets – roligaste internethändelse. Efter att tidningen Newsweek uppmanat sina Twitterföljare att debattera den senaste veckans protester mot den så kallade ”Muhammedfilmen” under hashtaggen #muslimrage (muslimsk vrede) svarade tusentals muslimer med oneliners som de ovan.

Snart fanns också bloggar där människor postar bilder på sig själva eller andra, till texter som ”Jag har en fantastisk hårdag, men ingen kan se det genom min hijab” eller ”Ingen wifi i moskén!”.

Se där ett effektivt sätt att ta udden av Newsweeks djupt islamofoba omslag, där en gigantisk närbild på två mycket arga salafister dominerar hela sidan under den feta rubriken ”Muslim rage”. Nedryckaren lyder “How I survived it, how we can end it by Ayaan Hirsi Ali”.

Händelserna kring den senaste och mystiska ”Muhammedfilmen” visar med plågsam tydlighet hur djupt föreställningen om muslimer som ”den andre” ligger. Av de protester som nästan omedelbart bröt ut till stöd för USA och den dödade ambassadpersonalen i Libyen och Benghazi syntes inte ett spår i varken de svenska eller amerikanska tidningarnas stort uppslagna rapportering dagen efter.

Det dröjde också lång tid innan terrordådet kopplades samman med årsdagen av 11 september. I stället fokuserades på en påstått vansinnig massas upprördhet över att ännu en amerikan kränkt profeten.

Utan att förringa de våldsamheter som framför allt mindre grupper av extrema salafister iscensatt runt om i Mellanöstern – och verkligen inte den terrorattack i Benghazi där bland annat USA:s ambassadör mördades (att det ens behöver skrivas är en sorg i sig): Den absoluta majoriteten låter inte sin ”muslimska vrede” gå ut över andra mer än säg en genomsnittlig svenne som knyter näven hemma i vardagsrummet när herrlandslaget i fotboll gör en dålig insats.

Den islamhatande högern och extremistiska islamistledare är två kommunicerande kärl. Syftet med filmer som den här, eller med planerade Koranbränningar i obskyra kyrkor, är inget annat än att provocera fram ”bevis” på vilka opålitliga vilddjur ”muslimer” är. På samma sätt tar grupper som salafister och Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah nu tillfället i akt för att skapa kaos och våld av antiamerikanska strömningar som kan explodera av ytterligare bevis på västerlandets blasfemi.

Kanske ska de båda sidornas beteenden ses som desperation över makt som håller på att rinna dem ur händerna. Den arabiska våren var en manifestation för demokrati och frihet, och även om det inte syntes i valresultaten var de drivande aktivisternas längtan och budskap inte en rigid salafistisk tolkning av islam utan ett anti-hierarkiskt krav på frihet för alla.

I USA utmanas högerkristenheten av en president som öppet tar ställning för både abort och hbt-rättigheter – och dessutom heter Hussein i andranamn.

Det gör ansvaret för hur vi väljer att berätta om världen minst lika stort som någonsin förut.