Bild: stock.xchng

Inte sedan "utanförskapet" har något talskrivarmyntat begrepp slagit som "verklighetens folk". KD:s metod för att stanna i riksdagen är att mejsla fram en kärnsvensk och ställa honom och hans behov mot en vänsterradikal elits. Helt rätt tänkt.

Vänstern har reagerat genom att peka på det problematiska och nationalistiska i Göran Hägglunds Sverigebild, men i grunden har man inte ifrågasatt utan snarast omfamnat den. Många verkar helt med på noterna och snarast sura över att KD nappat åt sig tolkningsföreträdet för den lite verkligare verkligheten.

Det Hägglund säger, att det finns en kulturelit som förstör för majoriteten av svenskarna genom att ägna sig åt sådant som alternativ familjebildning eller avancerad feministisk och antirasistisk forskning, skiljer sig inte i princip från hur huvudbudskapet de senaste åren har sett ut hos en rad högljudda vänsterdebattörer som länge förklarat att exempelvis antirasism och hbtq-frågor inte är något som vänstern borde tänka på. Och kanske att vänstern över huvud taget inte borde "tänka" så mycket, inte vara för teoretiskt orienterad, inte för schatterad, inte för krånglig.

Den amerikanska elitschablonen fungerar rätt dåligt i ett samhälle som det svenska, som trots allt är brokigt och rörligt. Där det inte är lätt att generalisera om andras erfarenheter. Men enligt idén om folk och folk finns inga nyanser och inga hybrider. Fasta kategorier ställs mot varandra och graderas efter vem som är mest värd vår uppmärksamhet. Syftet är att definiera verkligheten – kärnan i politisk debatt – men också att dra upp en gräns mot det som är overkligt, oviktigt, onaturligt, mindervärdigt. I sökandet efter en problemformulering halkar man tillbaka i längtan efter att kunna spika en enda gemensam agenda. Det som drar är drömmen om en vänster som på den gamla goda tiden; stor och enad med livslånga medlemskap i partier.

Den vänster som tror på Göran Hägglunds idé om att det finns de som är verkligare än andra är samma som drömmer om enhetlighet. Och visst måste oppositionen enas inför valrörelsen 2010. Men om vi talar om vänstern i meningen alla som vill förändringar utifrån jämlikhet och rättvisa så är enhetlighetens tid förbi. Vi kommer aldrig att vara överens. Vi kommer aldrig att hitta tillbaka till en gemensam identitet, religion, själ i politiken.