kolumnen Ett viktigt syfte med Sveriges alliansfrihet är att vi ska kunna ta ställning mot förtryckare och invasioner oavsett vem som är angripare, skriver Jonas Sjöstedt.
En av 1930-talets stora vattendelare i europeisk politik var det spanska inbördeskriget. Den spanska högern och militären gjorde ett kuppförsök mot den demokratiskt valda vänsterregeringen. Försöket att störta den spanska demokratin med våld möttes av motstånd från den spanska arbetarrörelsen och den internationella vänstern. Följden blev ett flera år långt inbördeskrig.
Avgörande för fascismens seger i inbördeskriget var omfattande militär hjälp från det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Samtidigt vände de västerländska demokratierna Spanien ryggen, landet fick inte importera de vapen man behövde och frivilliga förbjöds att resa till Spanien för att försvara republiken.
Efter Francos seger sänkte sig det fascistiska mörkret och terrorn över Spanien för flera årtionden framöver. Hitler och Mussolini drog slutsatsen att demokratierna i väst inte skulle göra motstånd mot fascismens expansion. Tysklands annektering av Österrike och inmarsch i Tjeckoslovakien följde. Vi vet inte hur historien hade sett ut om fascismen hade hejdats i Spanien, men vi vet hur det slutade när det inte skedde, i andra världskrigets ohyggligheter och tiotals miljoner döda innan fascismens och nazismens framfart hade hejdats.
Skillnaderna mellan Spanien 1936 och Ukraina 2022 är förstås stora. Men det finns också likheter. Diktaturen Ryssland invaderar idag demokratin Ukraina. Ukraina har folkrätten på sin sida, de har rätt att försvara sig. Om Ukraina ska överleva som fritt land så är de helt beroende av aktivt stöd från omvärlden, från oss.
Om Rysslands expansion inte stoppas här så kommer sannolikt fler länder att drabbas. Belarus är redan omvandlat till en rysk vasallstat. Moldavien och Georgien har redan områden av sina länder som är de facto ockuperade av Ryssland. De har all anledning att oroa sig för sin framtid om Ryssland tillåts besegra Ukraina.
Steget att anfalla Natoländer är betydligt större och farligare för Ryssland, men jag förstår oron i våra baltiska grannländer. Putins agerande är varken rationellt eller förutsägbart. I förlängningen handlar det också om Sveriges säkerhet. Vi har all anledning att bidra med det vi kan för att Rysslands expansion stoppas redan i Ukraina.
Att stödja Ukraina och landets rätt att försvara sig innebär att ta ställning, men det innebär inte att vi behöver ta ställning för Nato.
Putin är en despot som leder en kleptokrati där han och hans lierade oligarker plundrar landets rikedomar för att berika sig själva medan vanliga ryssars sociala och ekonomiska utveckling liksom klimatomställningen har fått stå tillbaka. Den lögnaktiga ryska retoriken är fylld av grumliga tankar om Rysslands ”rätt” att bestämma över andra och postsovjetisk revanschism. Det är en form av auktoritär högernationalism som vänstern måste bekämpa var den än uppstår. Putin föraktar allt det som vänstern står för, från demokratiska val och fria fackföreningar till hbtq-rättigheter och social jämlikhet.
Att stödja Ukraina och landets rätt att försvara sig innebär att ta ställning, men det innebär inte att vi behöver ta ställning för Nato. Tvärtom visar det starka svenska engagemanget för Ukraina att det går alldeles utmärkt att stödja en demokrati som kämpar mot en invasion utan att för den skull vara med i Nato. Natoländerna agerar inte heller på samma vis, det är ingen slump att det är Natoländerna Turkiet och Ungern som inte vill sätta press på Ryssland, Erdoğan och Orbán har betydande likheter med Putin. Sverige gör klokt i att istället fördjupa samarbetet med länder som man delar syn med, Natoländer eller ej.
För vänstern är ett viktigt syfte med Sveriges alliansfrihet att vi ska kunna ta ställning konsekvent mot förtryckare och invasioner oavsett vem som är angripare. Det gäller Ryssland och Ukraina, det gäller Kina och Taiwan, det gäller USAs invasion av Irak och Turkiets krig mot de kurder som besegrade IS. Vår alliansfrihet ger större möjligheter att konsekvent agera för folkrätt och demokrati. Med Natomedlemskapet kommer politiska lojaliteter med andra Natoländer, men Sveriges roll måste vara att kunna höja rösten både mot såväl Erdoğan som Putin.
Inom vänstern finns en skepsis mot militarism, övertro på militära lösningar och överdriven nationalism, det är en sund grundinställning. Men det finns situationer då människor och stater måste försvara sig. Där är vi nu.
På längre sikt kvarstår målet om nedrustning och goda relationer med Ryssland, men så länge Putin sitter kvar vid makten kommer det inte att vara möjligt. Nu krävs istället konkret stöd till Ukraina och en stärkt svensk försvarsförmåga. Detsamma gäller vapenexporten.
Jag avskyr den svenska vapenexporten till länder som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Turkiet. Den gör oss medansvariga för regimer som använder vapen för förtryck och som bombar civila. Jag önskar att vi en gång kan upphöra med all vapenhandel. Men för mig är det ett långsiktigt mål.
Ett starkt svenskt försvar är nödvändigt i dagsläget, men det kräver såväl import som export av vapen som en viss inhemsk vapentillverkning. Vi har rätt att försvara oss precis som Ukraina har rätt att försvara sig. Om vi hade behövt försvara oss mot ett angrepp idag hade vi uppskattat om Ukraina hade bistått oss på alla vis.
Det är en stor tillgång för vårt land att det finns en enighet från höger till vänster för att stödja det kämpande Ukraina. Men det finns också några uppgifter som vänstern bör ta på sig som sina i detta läge.
Vi bör göra allt vi kan för att upprätthålla kontakten och stärka den demokratiska oppositionen och fredsrörelsen i Ryssland. Oppositionen i landet är satt under hård press med förbud mot organisationer och nedstängning av fria medier. Vi bör söka alla vägar vi kan för att stödja dem. De bär fröet till en framtida nödvändig förändring av Ryssland efter Putins fall.
Vi bör konsekvent argumentera emot svensk Natomedlemskap och de som försöker hetsa in oss i militäralliansen. Våra möjligheter att bedriva en trovärdig värdebaserad utrikespolitik är störst som alliansfritt land. Listan över länder där USA har stöttat statskupper, diktaturer och massakrer är förskräckande lång.
Vi hör inte hemma i samma militärallians som Turkiet som konsekvent trampar på demokrati och folkrätt. Natos strategi bygger på möjligheten att använda kärnvapen, vi bör verka för att de ska avvecklas. Stora avgörande vägval i säkerhetspolitiken bör inte hastas fram i krissituationer. Ska Sverige sedan lämna Nato om Trump åter blir president i USA? Vi står inför en ny Nato-debatt, den måste få ta tid och kräver folklig förankring.
Den ryska kleptokratin bygger sin styrka på exploatering och export av kol, olja och gas. Trots alla sanktioner mot Ryssland så fortsätter exporten av fossila bränslen inte minst till EU. Ett stopp för den ryska gas- och oljeexporten skulle ha avgörande betydelse för att sätta press på Ryssland. Samtidigt skulle den påskynda den helt nödvändiga och brådskande klimatomställning som vi står inför. Länder kan ställa om sina energisystem och sin produktion snabbt om det krävs, och nu krävs det.
Vi vet inte hur detta krig kommer att sluta. Det kan bli en långvarig blodig ockupation av Ukraina, miljoner flyktingar och ett nytt kallt krig. Det kan bli ett nederlag för Ryssland och i förlängningen Putins fall.
Vi vet inte, men vi vet att vi kan påverka det och att vi har en skyldighet att bistå det kämpande Ukraina.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
