Allmänintresset slopas när partierna jagar kärnväljare. Det dödar flera självklara reformer.

Det finns reformer som borde genomföras. Som skulle gynna de flesta svenskar. Som de flesta bedömare egentligen är överens om. Men som ingen politiker vill ta i med tång.

Reformer som poppar upp med jämna mellanrum framförda av bedömare utanför politikens absoluta maktcentrum. Men som avfärdas lika snabbt som politiskt hopplösa.

Just nu pratas det från vänster till höger om att slopa ränteavdragen. Den egentliga anledningen till att det diskuteras är den omgjorda fastighetsskatten. I samma stund man gjorde om fastighetsskatten till en flyttskatt borde ränteavdragen ha slopats. Men då hade de absurda fördelningseffekterna med ens klargjorts, så det vågade inte alliansen göra – då.

När fastighetsskatten gjordes om till en flyttskatt gynnades en mycket liten grupp förmögna, ofta äldre, lyxvillaägare enormt. Förlorare blev alla de som inte ägde sitt boende. Samt de som äger men behöver byta bostad ofta, som unga och de som får ett eller flera barn. Det blev billigt att bo, men dyrt att flytta. Fastighetspriserna sköt i höjden.

Särintresset Villaägarnas förening firade. Men ekonomkåren är enig om att fastighetsskatten bör återinföras – för allas skull, utom de allra rikaste villaägarnas.

“På sikt” är alla politiker överens om att koldioxidskatten bör höjas. Marknaden prissätter inte miljöförstöring korrekt. Alltså måste politiken gripa in om vi ska undvika en klimatkatastrof.

Men höjd bensinskatt är ingen valvinnare – och den inhemska energiintensiva industrin måste ju ha lite bättre villkor än alla andra länders. Så bättre då att sitta still i båten och följa med när den följer med strömmen över klippstupet.

Så mycket som tre fjärdedelar av löneskillnaden mellan man och kvinna i ett genomsnittligt medelålders par med barn skapas av första barnet. Räkna med att minst halva löneklyftan mellan män och kvinnor skulle försvinna i ett slag med individualiserad föräldraförsäkring och vabbdagar.

Detta är knappast okänt. Men det är inte så roligt att prata om eftersom det hotar mäns löner, så i stället diskuteras attityder och representation.

De allra flesta är i dag överens om att banksektorn inte är någon frälsare för vår framtida tillväxt. I dag är bankernas utlåning större till befintliga fastigheter än till företagsinvesteringar. Vinsterna av bolånen tar bankerna. Riskerna står skattebetalarna för.

Utan transaktionsskatter och moms är banksektorn underbeskattad. Anders Borg talade om det i valrörelsen och en bankskatt borde kunna stödjas av hela det politiska spektret.

Men våra politiker gör – ingenting. Situationen liknar ett allmänningens dilemma. En höger stukad av SD:s framfart drar sig högerut och vill inte anklagas för svek av kärnväljare och intresseorganisationer genom högre miljö-, fastighets- och bankskatt. Socialdemokraterna vågar inte argumentera för impopulära ämnen som fastighetsskatt och verklig jämställdhet om de inte får med sig högern.

Allmänintresset borde göra dessa frågor till mittenfrågor. Och det sägs att val vinns på mitten. Men paradoxalt nog har det jämna valresultatet dödat mitten.

Följ Dagens Arena på Facebook för att diskutera vidare och läsa andra föredömliga artiklar av redaktionen.