ledare Jonas Sjöstedt avgår med den röda flaggan i topp. Hans popularitetssiffror ligger högt. Opinionssiffrorna pekar uppåt. Kampen om arbetarväljarna fortsätter.

Januariavtalet har inneburit att Vänsterpartiet trots ambitionerna har hamnat mer i centrum av de politiska händelserna än vad partierna bakom avtalet hade tänkt sig. LAS-frågan tycks också ha gynnat Vänsterpartiet åtminstone på kort sikt. Avtalet tycks även ha inneburit en frigörelse från storebror Socialdemokraterna.

Bara det faktum att Vänsterpartiet åtminstone säger sig vara beredd att fälla en rödgrön regering säger väl något om att partiet inte längre nöjer sig med att i alla lägen ställa sig bakom Socialdemokratierna. Och nu när förstås Vänsterpartiet förhoppningar om att göra inbrytningar i Socialdemokraternas traditionella väljarbas, när det stora arbetarpartiet tvingas samarbeta högerut. Men det är nog enklare sagt än gjort.

Kanske är arvet från Sjöstedt att Vänsterpartiet nu definitivt har lämpat sitt kommunistiska arv överbord.

När Jonas Sjöstedt avgår försvinner också den sista kopplingen till Vänsterpartiet som det såg ut innan murens fall. Under 70 år definierade kommunismen partiet. Dagens ledning i Vänsterpartiet har i varje fall inte några direkta erfarenheter av den tiden. Sjöstedt distanserade sig själv också tidigt från kommunismen, han stod nära dissidenterna i ”Vägval Vänster” men lyckades undgå att dras med i grupperingens fall från inflytande i partiet.

Han har som partiledare agerat på ett sätt som hållit partiets mer aktivistiska och vänsterorienterade medlemmar (som ibland nog kan hysa sympatier för det kommunistiska arvet) nöjda samtidigt som han tydligare än föregångaren Lars Ohly markerat mot antidemokratiska ställningstaganden på vänsterkanten och i sitt eget parti. Kanske är arvet från Sjöstedt att Vänsterpartiet nu definitivt har lämpat sitt kommunistiska arv överbord. Huvuddelen av de som blivit medlemmar och är aktiva i dag har inga erfarenheter av världen före 1989.

Delvis är partiet också i sig själv en bredare kyrka i dag än tidigare. Vänsterpartiet har strävat efter att inkorporera andra grupperingar på vänsterkanten. Det ligger en stor symbolik (eller om man så vill: ironi) i att lilla Socialistiska Partiet (SP) som var ett parti med Trotskij som ledstjärna, nu anslutit sig till Vänsterpartiet. En gång i tiden var VPK och SP bittra fiender.

Men många av de nya vänsterpartier som har nått framgång de senaste åren har dragit till sig ett brett spektrum av vänstergrupper som tidigare var bittra fiender, så har det varit det med vänstern i Labour under Corbyn, med Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Så många medlemmar tillför SP säkert inte. Men de bidrar väl om inte annat med ett intellektuellt vänsterkapital. Som legat i träda efter CH Hermanssons tid. En förklaring till att Vänsterpartiet attraherat fler väljare än på länge är förstås också att Feministiskt Initiativ föll samman, många av dem gick säkert över till Sjöstedt. Och på samma sätt har de väljare som flytt Miljöpartiet nu sugits upp av Vänsterpartiet.

Med detta i åtanke var ändå valresultatet 2018 något av en besvikelse. Partiets opinionssiffror låg högre innan valet. Även om åtta procent var ett mycket bra valresultat var det ändå inte det stora lyftet för partiet. Men det kanske kommer under den nya partiledaren Nooshi Dadgostar? Vi får se.

Ett dilemma för Vänsterpartiet är att väljarbasen eller i varje fall många av de nya väljarna finns i de stora städerna, är relativt välutbildade och inte har traditionella arbetaryrken. De befinner sig också generellt långt ut på den ”liberala” delen av den så kallande GAL-TAN-axeln. Medan partiets bas i arbetarklassen och på landsbygden är betydligt svagare, och de har inte alltid lika stor förståelse för alla nya idéer i GAL-fältet.

Att Vänsterpartiet, en gång i tiden en stark bas i arbetarklassen, nu i ett särskilt strategidokument till sin kongress adresserar frågan om hur de ska vinna fler arbetarväljare säger väl något. Ännu in på 1970-talet hade Sveriges Kommunistiska Parti betydande maktpositioner i enskilda LO-förbund. Länge var det ett genuint proletärt parti. Sedan dess är det snarare väljare som har längre utbildning, som har tjänstemannayrken eller är akademiker som attraherats av Vänsterpartiet. Därvidlag skiljer sig Vänsterpartiets utmaningar inte från andra socialdemokratiska eller vänstersocialistiska partiers dilemma runt om i världen nu på 2000-talet.

Inte för att underskatta LAS-frågans sakpolitiska dimensioner och komplexitet så ligger väl också frågan om arbetarväljarna och relationerna till fackföreningsrörelsen, eller åtminstone LO-förbunden, här i vågskålen för Vänsterpartiets vidkommande. Jonas Sjöstedt har gjort sig till talesperson för LO-förbunden i kampen mot de ”reformer” som Socialdemokraterna egentligen inte heller vill ha, som de påtvingats av Centern och Liberalerna för att regera vidare.

Om det räcker för att locka över fackliga företrädare eller socialdemokratiska väljare i någon större omfattning återstår att se. På kort sikt handlar det förstås om utifall regeringen lyckas få till en kompromiss som LO, eller tillräckligt många LO-förbund, och Centern och Liberalerna kan acceptera. Det lär nog dröja. På pappret ser det nog rätt mörkt ut för Socialdemokraterna och ljust ut för Vänsterpartiet om de vill löpa linan ut. Men det som talar för att det hela slutar i någon form av överenskommelse som gör det svårt för Vänsterpartiet att tillsammans med det konservativa blocket fälla regeringen är att så mycket annat står på spel. Inga av partierna har intresse av en regeringskris just nu. Parterna vill väl komma vidare. Särskilt som pandemin verkligen inte är över, med allt vad det innebär.

Kampen om arbetarväljarna och fackföreningarnas stöd står nu mellan Stefan Löfvens förhandlingsförmåga å ena sidan och Nooshi Dadgostars intresse av att göra Vänsterpartiet stort å den andra sidan.