EU:s finansministrar lade natten till måndagen ut ett gigantiskt räddningsnät för att fånga upp europeiska länder och banker på fallrepet. Den akuta krisen skjuts därmed upp en smula. Kreditmaskineriet smörjs, för att förhindra att lån bankerna emellan kärvar. Men det mesta av arbetet för att förhindra nya skakningar i systemet återstår.
Är den europeiska valutaunionen trovärdig i och med paketet om svindlande 720 miljarder euro? Knappast utan en hårdare kontroll av att stabilitetspakten efterlevs. Inte heller utan mer av långsiktigt stöd till de länder som sämst passar in i den tyska euro-kostymen av exportledd tillväxt. Helt enkelt starkare permanenta europeiska institutioner, mindre av improviserade nattliga krismöten.
Men är europeerna verkligen mogna för en gemensam finanspolitik och en politisk union? Det återkommande talet i Tyskland om lata greker och de våldsamma protesterna i Aten tyder inte på det. Spekulanterna kommer därför bara att ta en tillfällig paus, innan nästa offer utsetts.
Det är en smått absurt händelseutveckling, att de banker som bär huvudansvaret för finanskrisen, nu återigen ska gödslas med pengar. Absurt, men inte oväntat. Få politiker har gjort sin hemläxa om varför vi hamnade i en finanskris, trots att de haft ett och ett halvt år på sig. Spöklikt har frågan ännu en gång ställts om vad politikerna ska göra för att återfå marknadens förtroende. Dessvärre är det inte lika vanligt i medierna att fråga efter vad finansmarknaderna ska göra för att återfå människors förtroende.
Rädslans kultur finns inte bara bland Europas gamla, sjuka, arbetslösa, fattiga och papperslösa, utan finns också i hög grad inne i de europeiska regeringskanslierna. Den keynesianska linje som flera länder drev för bara något år sedan, att vi skulle expandera inte svälta oss ur krisen, gäller plötsligt inte längre. Först Lettland och nu Grekland, Spanien och Portugal ska i stället genomgå den typ av åtstramningar som var med och bidrog till att göra 30-talets finanskris till en social kris, till Den Stora Depressionen.
Politikerna borde repa mod, men det är skräcken för ett nytt sammanbrott som dominerar. I stället för president Roosevelts linje på 30-talet att "köra ut krämarna ur templet", att ta makten över finansmarknaderna, ges spekulanterna återigen förnyat förtroende. Det är marknaden som är vinnaren i det nattliga dramat i Bryssel, knappast euron, och till förlorarna hör, i vanlig ordning, politikerna och medborgarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
