Bild: stock.xchng

"Vem bryr sig om fastighetsskatten när Bangladesh ligger under vatten?" Så skanderade klimatsektionen av det första maj-tåg jag gick i för några år sedan. Här på Almedalsveckan får jag god lust att damma av slagorden igen.

Då det begav sig var det alliansens utspel om fastighetsskatten – skatten vars ändringar berör förhållandevis få, men som engagerar den tjattrande klassen något oerhört – som dränkte all annan debatt. Den här gången är det de rödgrönas dito. För trots att det på förhand sades bli klimatet och miljöns år här i Almedalen i år har diskussionerna mest handlat om den nya fastighetsskatt som enligt de rödgröna bara kommer att beröra 30 000 hushåll.

Det officiella programbladet dignar hur som helst under seminariepunkter som utlovar diskussioner om klimat och/eller miljö och det kryllar av elbilstillverkare, biogasmånglare och lobbyister med klimatsmarta teknikföretag på lönespecifikationen.

Men skrapar man lite på ytan är det märkbart tunt på innehåll bakom miljöfernissan. Få av de riktigt tunga aktörerna – om man räknar bort Naturskyddsföreningen och Svenska Kyrkan – lyckas ta sig bort från antingen lösningar på individnivå (kör en "miljövänligare" bil, drick ett rättvisare kaffe) eller blint fokus på klimattoppmötet i Köpenhamn i höst och hur Sverige i egenskap av EU-ordförande måste lyckas med att få hela unionen att gå åt samma håll under förhandlingarna.

Den politiska majoriteten verkar dessutom vara av åsikten att vi ska lita till att det ekonomiska system vars kollaps världen ännu bara har sett den skrämmande början av ska sköta biffen. Det vill säga att "marknaden" ska se till att vår energiproduktion och -konsumtion anpassar sig tillräckligt till de utsläppsmängder som krävs för att klimatet inte ska kastas ut i det vilda kaos som väntar om uppvärmningen når över tvågradersstrecket.

Problemet är att det inte räcker. Redan nu finns miljoner klimatflyktingar i världen, vars tillvaro har slagits i spillror på grund av den globala överklassens överkonsumtion och energifrossa. Väst svarar dessa människor med att bygga ännu högre murar och hinder för migration.

Och även inom de två graderna ryms konsekvenser som kommer att innebära katastrofscenarier för stora delar av världens (fattiga) befolkning – länder som Maldiverna kommer att försvinna, delar av Bangladesh likaså, redan knappa vattenresurser i Mellanöstern och Afrika kommer att sina än mer med torka, svält och missväxt som följd.

Framför allt räcker inte dagens politik och förslag till lösningar till för att förhindra det hotande klimatsammanbrottet. Att världen måste sänka sina koldioxidutsläpp med 80 procent före 2050 för att undvika att hamna över tvåprocentshöjningen – en gräns som ingalunda innebär säkerhet, flera forskare menar att två procent är nog för att tippa över uppvärmningen – kan ingen marknad, grön eller ej, fixa. För det krävs politiska beslut, lagar och framför allt både mod och ideologisk innovationsrikedom.