Backrooms

Det finns en del lovande trådar i filmen men filmskaparna har svårt att knyta ihop säcken. Det tycker Jon Andersson som sett Kane Parsons ”Backrooms”, med svensk premiär i helgen.

Har ni hört talas om Backrooms? Fenomenet började spridas på internet 2019 och är en sorts alternativ verklighet bestående av ett oändligt nätverk av enorma upplysta ödsliga rum.  Världen nås genom att ”no-clipa” ur verkligheten. Det är ett begrepp som uppstått i tv-spelsvärlden och som i princip betyder att man kan ta sig in genom väggar, golv eller tak eller att man på annat sätt hamnar utanför spelets normala gränser.

Baserad på kortfilm

Fenomenet  med backrooms fick ytterligare spridning 2022 då 16-årige Kane Parsons laddade upp kortfilmen ”The Backrooms (Found Footage)” på YouTube. Filmen presenterades som en VHS-inspelning av en filmskapare som av misstag hamnade i sådana här backrooms på 1990-talet och som jagades av ett monster. Filmen blev en viral succé och har i dag över 78 miljoner visningar på YouTube.

Nu har Parsons, som hunnit fylla 20 år, fått chansen att utveckla sina idéer ytterligare i form av en långfilm på samma tema. Grundhistorien kretsar krig möbelhandlaren Clark som hittar ett backroom i källaren på sin affär. Han blir snabbt fascinerad av det oändliga nätverket av gulaktiga starkt upplysta rum som döljer sig bakom väggen i möbelvaruhusets källare. Kan det han hittar där hjälpa honom med hans problem att knyta an till människor?

Inte mogen uppgiften

Det finns en del lovande trådar i filmen. Vad är det för otäckt som döljer sig där långt bakom varuhusets väggar? Vem är det som tittar på Clark när han rör sig omkring i den alternativa dimensionen och har rummen någon koppling till Clarks terapeuts jobbiga uppväxt? Tyvärr får vi aldrig svar på de frågorna. Vilket är synd.

Den värld som Parsons och hans filmteam skapat är visserligen skickligt gjord. Men när intrigen är lika tom som rummen karaktärerna vistas i hjälper det föga. Chiwetel Ejiofor i huvudrollen som möbelhandlaren och Renate Reinsve i rollen som terapeuten doktor Mary Kline gör båda vad de kan. Men de har inte mycket att jobba med. Parsons och manusförfattaren Will Soodik har helt enkelt svårt att knyta ihop säcken trots en hyfsat lovande inledning. När det gäller skräckmomenten är de alltför få och de som förekommer är inte, förutom något undantag, så särskilt skrämmande.

I mina ögon är den 20-årige Parsons inte mogen uppgiften att lyckas få ihop en film som håller för långfilmsformatet. Men det bryr sig säkert filmbolaget föga om. Med en förlaga som haft över 78 miljoner visningar på YouTube har man nog fog för att tro att långfilmsversionen ska bli en succé oavsett vad griniga kritiker som jag tycker.

Jon Andersson