Porträttbild på Veronica Palm infälld i en svartvit bild på ett skyltfönster med reklam för Fars dag
Veronica Palm. (Bilden är ett montage) Foto: Mattias Vepsä, Paul Sandberg

Farsdagskrönikan Idag uppmärksammar vi våra fäder, kanske med en genomtänkt gåva. Men Veronica Palm vet vad framtidens pappor verkligen behöver.

En lite finare chokladkaka, en sådan där som är smaksatt av lakrits, det ska jag köpa på vägen. Det blir en bra fars-dags-present. Pappa tycker om lakrits och finchoklad ger lite känsla av lyx och att jag har tänkt till lite. Det enda han vill ha är ju att vi kommer till honom. Att få fika med mina systrar, döttrar och mig.

Min pappa växte upp i efterkrigssverige. Det brukar beskrivas som en tid då allt gick framåt och uppåt. Industrin gick på högvarv och många av de orter som idag är slumrande, lite deppiga och krympande var då expansiva och moderna. Sverige växte och moderniteten tog fart. Men som allt för ofta i historien osynliggörs halva befolkningen. Många jobb, speciellt de med hyffsat betalt, gick tillbaka till män nu när de inte längre var inkallade till krigsberedskap. Hemmafruidealet blomstrade som en symbol för den nya rikedomen. Lyxen att kunna ha en fru som hade maten på bordet när en kom hem från dagens arbete och lyckan att ha en man som klarade familjeförsörjningen.

I 50-talets Sverige var pappor något helt annat än mammor. Visst var de föräldrar, men med andra uppgifter. De var den som försörjde, straffade och ibland skrockande kunde vara rolig en stund på kvällen eller på en bilpromenad någon söndag. Men om min farfar skulle bli lämnad ensam med min pappa när han var bebis (vilket nog aldrig eller sällan skedde) var det troligen mer logiskt för honom att låt någon grannfru byta på barnet än att försöka göra det själv. För mina barns pappa skulle det varit helt otänkbart att förnedra sig att göra det samma.

På de två generationer som gått har jämställdheten tagit fart och stora framsteg gjorts. Men det sker inte av sig självt. Och vi har lång väg kvar tills kvinnor värderas som människor på samma villkor som män, med halva makten och hela lönen.

Den som kallar föräldraförsäkringen för en köksbordsfråga måste vara både blind och döv för vilka effekter den har på samhället.

Ganska ofta får jag frågan om vad som behöver göras. Det är naturligtvis mycket, många små och stora förändringar i alla delar av samhället och livet, brukar jag svara. Men alltid lägga till att det enskilt viktigaste är en delad föräldraförsäkring. Hur föräldrar delar ansvaret för det lilla barnet har enorm inverkan på både dem själva, deras barn och hela samhället.

Så länge det är rationellt för en arbetsgivare att anta att det kommer vara mindre lönsamt att skicka en kvinna i 30-årsåldern på en vidareutbildning så kommer hen att prioritera män. Inte för att arbetsgivaren är elak eller kanske inte ens medveten om valet. Det är bara det logiska när en ser framför sig att den kvinnliga medarbetaren snart kommer vara hemma från jobbet i nästan ett år. När hon kommer tillbaka kanske hon vill gå ner i arbetstid ett tag och snart där efter kommer ett barn till och sedan en räcka av år med vab och hämtningar som styr hennes vardag. Även om det inte blir så, även om hon delar allt ansvar lika med barnets pappa eller inte alls får barn, så är förväntningarna satta och drabbar alla kvinnor. Det är mer rationellt att satsa på den 30-åriga mannen på avdelningen, låta honom få en extra kurs som ger honom möjlighet att avancera i både lön och karriär.

Den som kallar föräldraförsäkringen för en köksbordsfråga måste vara både blind och döv för vilka effekter den har på samhället, eller så är det bara ett illistigt försök att dölja ett försök att vrida samhället tillbaka till farfar och farmors 50-tal.

I veckan presenterade Försäkringskassan nya siffror som visar att männens uttag av föräldrapenning har ökat. Idag tar pappor ut 29,3 procent av dagarna, nästan en tredjedel. Försäkringskassan menar också att den tredje reserverade månaden har gett positiv och synbar effekt. Men det går sakta, alldeles för sakta. Samma rapport visar att om utvecklingen fortsätter i dagens takt är det mer än tjugo år tills pappor når upp till 40 procent av uttaget.

En ytterligare månad är bra, men det är hög tid att gå vidare med skarpare lagstiftning. För barnens rätt till djupa och nära relationer till båda sina föräldrar, för pappornas rätt att vara en naturlig del av sina barns liv och för mammornas rätt att inte bara vara mammor. Både barn, män och kvinnor tjänar på ett jämt fördelat uttag av föräldraledigheten. De enda förlorarna är gamla konservativa könsroller som låser in kvinnor och män i att inte få vara hela människor.

Det blir en finchoklad med lakrits till min pappa. Men till alla de som blir pappor nu och framåt kan jag inte se någon bättre farsdagspresent än halva föräldraledigheten och rätten att slippa betraktas som andreförälder.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”