gästkrönika När ett svenskt parti nyligen la fram ett budgetförslag som till synes plockats ur köksskåpen i Belgrads presidentpalats, förvånade det Aida Zekić.

Snart fyller jag 28, lika gammal som min mamma när hon kom till Sverige. Jag har haft turen att växa upp i ett land med en stark välfärd och fungerande demokrati.

Fram till denna ålder hade mamma och pappa också det ganska bra i det dåvarande Jugoslavien. Men plötsligt var de en minoritet hemma i delrepubliken Serbien, som precis belägrat staden där deras bröder, systrar och släkt arbetade och gick i skola. De kände sig tvungna att lämna och hoppade på bussen till den socialdemokratiska utopin Sverige.

Medan de kämpade för att ge mig ett bättre liv i Sverige, hann Serbiens regering lämna den urvattnade socialismen, bli en krigsförbrytande diktatur, gå vidare till en lovande socialdemokrati – men slutligen landa i nationalism, korruption och framförallt populism.

Själv fick jag växa upp i ett land där jag stött på långt färre hinder än vad jag hade gjort i Serbien. Döm därför om min förvåning när ett svenskt parti la fram ett budgetförslag som till synes plockats ur köksskåpen i Belgrads presidentpalats.

Jag syftar förstås på Sverigedemokraterna som i sin skuggbudget nu vill dela ut ”cash”, centralt administrerat stöd åt hushållen, för att stimulera den svenska ekonomin. Ett tydligare exempel på populism är svårt att hitta. Det är inte värdigt ett rikt och fredligt land som Sverige.

Under coronavåren 2020 var Serbiens starke man Aleksandar Vučić snabb att utlova 100 euro till varje invånare. För en genomsnittlig serbisk löntagare är den summan nästan lika mycket värd som Sverigedemokraternas 10 000 utlovade kronor.

Jag hoppas att svenskarna inte låter sig luras av Sverigedemokraternas desperata rop på uppmärksamhet.

Men den populära manövern utelämnade den del av Serbiens befolkning som drabbats allra hårdast av coronakrisen – de som saknar ett formellt jobb, fast bostad och framförallt ett personbevis.

Inget väpnat krig förs längre på Balkan, men många grupper utsätts för exkludering på ett sätt som jag inte ens kan föreställa mig. När Serbien utropade undantagstillstånd i våras, stod vissa helt utanför det sociala skyddsnätet. Utan giltigt personbevis kunde de inte ens plocka ut sina euro.

Populism är som mest kraftfull i en kris – särskilt i en svag välfärdsstat som Serbien. Men jag hoppas att svenskarna inte låter sig luras av Sverigedemokraternas desperata rop på uppmärksamhet.

SD:s helikopterpengar bör inte förväxlas med universella bidrag som barnbidraget. Barnbidragets relativt låga monetära värde vägs upp av statens orubbliga åtagande för varje barns rätt till en trygg uppväxt. Det är lika för alla, rika som fattiga. Barnbidraget går hand i hand med den fria skolgången och sjukvården. Ett sådant samhälle tar många decennier att bygga upp.

Populismen, däremot, karaktäriseras av enkla lösningar. Straight-forward metoder som är till synes mer progressiva och tilltalande än välfärd, finans- och arbetsmarknadspolitik. Kortsiktiga gester som man sent glömmer. Men i det långa loppet hjälper inte populismen någon.

Det tog några år för mina föräldrar att hitta jobb i Sverige. Idag har vi det bra, även om vi nog kan hitta användning för 10 000 kr och duktigt bidra med konsumtionsskatt till den svenska statskassan. Men jag tänker på dem som verkligen drabbats i år.  De som inte kan betala sina räkningar har vardagslyxen långt ur sikte. De kommer att lära känna populismen vid dess rätta namn: en björntjänst. För dem är det bara seriös politik som räknas.

 

Aida Zekić är medlem i s-föreningen Reformisterna.