ledare Poängen med Modern Monetary Theory är inte att alla resurser är obegränsade. Tvärtom kan den få oss att få syn på de verkliga, reella gränserna för vår ekonomi.
Ett land som har en egen valuta och en flytande växelkurs kan inte få slut på pengar. Åtminstone inte enligt Modern Monetary Theory, en skolbildning som fått en växande skara anhängare bland forskare och progressiva politiker, inte minst i USA och Storbritannien.
Konstaterandet kan tyckas logiskt: ett land som har en egen valuta bestämmer ju själv hur mycket pengar landet ska trycka upp. Eller trycka upp, förresten, det mesta av pengarna är ju inte sedlar och mynt utan knapptryckningar på riksbankschefens dator. Som Riksbanken själv slår fast: den svenska riksbanken kan tillhandahålla en obegränsad likviditet.
Så råkar vi ut för en kris, och plötsligt finns det pengar.
Samtidigt ställer detta konstaterande den rådande konsensus på huvudet. Vi lever ju utifrån premissen att vi som land har sådan brist på pengar att vi måste hålla järnkoll på budgetens utgiftssida i kronor och ören. Att vi till varje pris måste undvika budgetunderskott. Om inte varje år, så åtminstone under en konjunkturcykel. Det är detta som det finanspolitiska ramverket går ut på.
Så råkar vi ut för en kris, och plötsligt finns det pengar.
I vår kommer Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, med en bok som tar sin utgångspunkt i den så kallade flyktingkrisen 2015. Det stora antalet asylsökande fick staten att spendera pengar som den tidigare sagt inte fanns. Miljarder fördes över framförallt till kommunerna för att de skulle kunna ge de nyanlända tak över huvudet, mat och SFI. När staten öppnade plånboken på det här sättet ledde det varken till hyperinflation eller budgetunderskott. Tvärtom bidrog dessa resursöverföringar till en högkonjunktur, och till ökade statliga intäkter. Vi betalade av på statsskulden både 2015 och 2016.
Det samma händer nu under coronakrisen. Nu står Sveriges främsta Sparmeister, finansminister Magdalena Andersson på presskonferens efter presskonferens och upprepar budskapet att pengar inte är en begränsning (citatet är från den 9 november): ”Brist på pengar får inte, ska inte och kommer inte stå i vägen för en framgångsrik bekämpning av viruset och vård av våra sjuka.”
Poängen med Modern Monetary Theory är inte att alla resurser är obegränsade. Tvärtom kan den få oss att få syn på de verkliga, reella gränserna för vår ekonomi. De ekologiska gränserna, till att börja med. Vår återstående koldioxidbudget är i allra högsta grad en begränsning för vad vi har råd med. Alldeles oavsett hur mycket pengar vi har.
Mänskliga resurser är också begränsade. Stefan Ingves kan trycka fram nya pengar med hjälp av sitt tangentbord, men det går inte att med en knapptryckning få fram barnmorskor, undersjuksköterskor eller behöriga lärare.
En annan utmaning är hur staten ska överföra sin obegränsade tillgång på pengar till regionerna och kommunerna, som ju har utgifter för vård, skola, omsorg och annan välfärd. Kommunerna kan som bekant inte trycka upp några egna pengar. De kan inte ens ta in särskilt mycket skatt, eftersom de inte som staten får ta in progressiva skatter.
Modern Monetary Theory får oss att ställa frågan: hur mycket har vi råd att spara? Vad är kostnaden för att staten inte ger regionerna de pengar de behöver för att utbilda och anställa de operationssjuksköterskor som behövs för att betala av på coronakrisens vårdskuld? Vad är kostnaden för bostadsbristen och trångboddheten som beror på att staten inte vill subventionera bostadsbyggandet?
Detta är frågor som kräver politiska svar. Det är inte konstigt att det är en professor i statsvetenskap som intresserar sig för den nya penningpolitiska teorin Modern Monetary Theory. Fler borde göra det samma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
